8 Mile

8 mile road är vägen som skiljer det riktiga Detroit från de omkringliggande förorterna. Där bor Jimmy Smith, Jr med sin morsa Stephanie (Kim Basinger), hennes pojkvän Greg (som gillar Lynyrd Skynyrd) och Jimmys sexåriga syrra (som gillar Jimmy). Inte i något fint villaområde, dit alla (nåja, nästan alla) vita flyttade på 60-talet efter raskravallerna som skakade tremiljonersstaden, utan i en husvagn.
Jimmy, som spelas av debuterande rapparen Eminem, har en dröm mitt i eländet. Han drömmer om att få göra en provdemo för något skivbolag. En demo som ska leda till brejket som ska bli hans stora lyft, och biljett ut från husvagnsparken. Under tiden jobbar han på en skitig fabrik och åker runt på stan och skjuter paintball på polisbilar och duellerar med andra rappare på klubben Shelter. Det betyder att han och motparten står på en scen och förolämpar varandras morsor, kallar varandra för pussy, bitch och motherfucker till ett beat, och sen får publiken avgöra vem som vann den kvällens “battle”. Låter som trevlig lördagsunderhållning.

Givetvis vinner Jimmy duellen i slutet av filmen, men det är 110 pinsamma minuter fram till det alltför förutsägbara slutet. För detta är blott ännu en film om Den amerikanska drömmen, bara förpackningen är ny. I stället för en underdog inom boxning (“Rocky”) eller någon annan idrott, har drömmen här klätts i full rappingregalia, med vit undertröja, stickad töntmössa och munkjackan uppdragen så där lagom likgiltigt.

Regissören Curtis Hanson byggde under drygt 25 år långsamt och metodiskt upp en karriär i Hollywood, innan han fick sitt stora erkännande i och med storsuccén “L.A. Confidential”. Men i 8 mile har Hanson helt tappat fotfästet, troligen beroende på att han skapat en film av något han saknar insikt om, nämligen hiphopmusik och rappkulturen.

Förväntningarna på “8 mile” har varit lika stora, då en rörande enig kritikerkår berömt både film och Eminem. Men det var likadant med förväntningarna på “Dancer”, och det finns fler likheter. Som att huvudrollen görs av en debuterande musiker, lika känd för sitt artisteri som för sitt våldsamma humör. Som att filmen i fråga visar sig vara ett patetiskt “arbetarklassdrama”, iklätt lämplig musik och med en världsstjärna som dragplåster och ursäkt för att locka ungdomar till en film de annars kanske inte brytt sig om det minsta. “8 mile” är bara för de redan frälsta.