A Beautiful Mind

Det kan inte ha varit helt lätt att sälja in idén hos de stora Hollywoodproducenterna, men det var tur att han lyckades. Antagligen var regissören, Ron Howard, väl hjälpt av sina tidigare framgångar med bland andra “Ransom”, “Apollo 13” och “Eldstorm”. Och efter dessa välgjorda blockbusters var det väl dags för Howard att visa att han också hade konstnärliga ambitioner.
“A Beautiful Mind” handlar om matematikern John Nash (Russell Crowe). I filmens inledning är han en arrogant misantrop, övertygad om sin egen genialitet. Istället för att gå på föreläsningar och publicera artiklar, väntar han på inspiration till att prestera något enastående. En formel som ska slå allt annat. Den kommer till sist, från oväntat håll, och han blir anställd som forskare på ett universitet. Här träffar han Alicia Lardes (Jennifer Connelly), som han snart gifter sig med. Samtidigt börjar hybris och en slumrande paranoia göra sig gällande. Han föraktar sina mer mediokra studiekamrater och när han pryder omslaget till Times, irriterar det honom att behöva dela plats med tre andra. Storhetsvansinnet driver honom så småningom till Pentagon och han blir inte nöjd förrän han har skapat sig en tillvaro där hans betydelse är ovärderlig. När Alicia blir gravid börjar det hända märkliga saker i Johns värld, som kommer att ändra deras liv för alltid.

Många filmmanus påminner lite om berg-och-dalbanor. Berättelsen knirkar sig långsamt upp mot toppen och publiken hänger på, väl vetande att det snart händer något. Efter vad som känns som en evighet når man toppen och där stannar hela tåget några sekunder. Sen rusar det nerför backen och det verkar aldrig ta slut. Just när man känner sig säker på att krascha, bromsas farten och man påbörjar en ny klättring mot en ny topp. Vad som är överraskande med just denna “berg-och-dalbana” är att den plötsligt ändrar riktning. Det som, ganska simpelt, verkade vara en film om en blivande nobelpristagare, förvandlas och visar sig innehålla otaliga lager. Den robusta universitetsvärld som målas upp i filmens inledande halvtimme, visar sig bara vara en kuliss. En bakgrund mot vilken John Nashs personliga tragedi tar form. Universitetets logiska, rationella verklighet får konkurrens. Fantasi ställs mot förnuft och istället för att följa en utstakad väg, byter Nash – och filmen – riktning.

“A Beautiful Mind” är som Pandoras ask och kanske är det den minsta asken, själva kärnan, som är den viktigaste. Om man skalar bort alla lager av filmen återstår en berättelse om kärlek. En kärlek som överlever trots allt. Kärleken till livet och kärleken till en annan människa. Det måste vara svårt att gestalta någon som fortfarande lever, och blir nog inte lättare när samme person inte är odelat sympatisk. Russel Crowe gör en suverän insats som den egenkäre, galghumoristiske och samtidigt ömklige, John Nash. Utan tvekan kan han räkna med en Oscarsnominering för bästa huvudroll och om han vinner blir det välförtjänt. Jennifer Connelly gör också en övertygande rolltolkning som Nashs intelligenta och tillgivna hustru. Hon är tyvärr den enda namngivna kvinnan i hela filmen, men med tanke på dagens nobelpristagare ger det kanske en rättvis bild av femtiotalets universitetsvärld.

Ron Howard har bevisat att han kan mer än renodlad action. Berättelsen om John Nash är inte särskilt originell och i fel händer hade den kunnat bli en ganska seg historia. I rätt händer däremot, har den förvandlats till ett litet mästerverk. Den har sina brister, men dem överser jag gärna med. Om man vill se en film om villkorslös kärlek, om livsglädje och om konsten att överleva, kan jag rekommendera “A Beautiful Mind”.