A Prairie Home Companion

Biografen kan vi i alla fall inte klaga på. Skandia på Drottninggatan i Stockholm är perfekt. En gammal teater som numera fungerar som biograf. “A Prairie Home Company” utspelas i en liknande teater, och är filmad i publikens synvinkel. Smart drag av Altman? Må så vara, men hur många biografer i Sverige har balkonger som sträcker sig ändra fram till duken?
Från vår position får vi emellertid inte bara se vad som försiggår på scen, utan också vad som händer bakom. Men det är på scenen som Robert Altman lägger den mesta av energin. Radioprogrammet med samma namn som filmens titel spelas in med livepublik en gång per vecka, och har så gjorts de senaste tretio åren. Denna kväll är dock den sista, även om få vill varken tänka eller prata om det. Den tiden, det problemet – tänker de som arbetar med programmet. Ironiskt nog är det inte kvaliteten som sjunkit. Countrysångerna har varit samma sedan programmet startade, skämten och reklamen likaså. Majoritetsägarna har sålt sin sista andelar i radiostationen, köparna ska riva teatern och bygga parkeringshus. Jaha, och?

Robert Altman hade en gullig historia och en rad duktiga aktörer framför sig. Ändå cirkulerar bara ‘jaha, och?’-tankar i mitt huvud. Jag bryr mig inte om karaktärerna. Jag vet knappt vilka de är. De sjunger några låtar. Drar något oneliner, och lämnar över stafettpinnen till någon annan. För de som gillar countrymusik är “A Prairie Home Company” en drömfilm. Ni får en timme och fyrtiofem minuter av livemusik framförd av erfarna skådespelare. Skulle jag inte vetat bättre hade filmen kunnat misstolkats som stödgala för fattiga barn i Afrika.

Vad Altman emellertid lyckas med är att inte sänka sina skådespelare. Samtliga skådespelare på rollistan (med undantag för Lindsay Lohan) har gjort kvalitativa rolltolkningar förr. Trots Altmans uttryckslösa regi och Garrison Keillors tråkiga manus är skådespelarna inte dåliga. Och bisarrt nog är det just manusförfattaren själv, Garrison Keillor, som är bäst. Som radioprogrammets programledare är han skönt tillbakalutad och har den där sköna radiorösten som så få har. Altman lyckas också få produktionen att andas storhet. Vart du än är i teatern, nere i källaren, bakom scenen, uppe i VIP-båset eller vid ingången så hör du musiken. Det är en värdefull detalj som faktiskt påminner oss om att detta inte är någon repetition till någon teateruppsättning, utan liveradio. Just intrycket av att allting är direktsänt lyckas man förmedla bra. Stress, improvisation och misstag sker – vilket inte suddas ut i “A Prairie Home Company”.

“A Prairie Home Company” är en film där bilderna inte finner någon som helst funktion. Hade man låtit programmets sista sändning förbli i ljudform för oss som inte sitter i publiken hade i alla fall inte jag klagat.