Adams Äpplen

En hjälpande hand för de som samhället stött ut. Prästen Ivan bistår före detta fångar att börja på ny kula i ett litet samhälle på den danska landsbygden. Nynazisten Adam (Ulrich Thomsen) anländer och förstår sig inte riktigt på vare sig Ivans godhet eller hela planen med ett slutmål som handlar om att baka en äpplekaka. Kan en människa förändras genom tro, eller kan tro försvinna genom att människor förändras?
Mads Mikkelsen. Denna fantastiska skådespelare som gör en av sina bästa rollprestationer någonsin som den något flummige prästen Ivan. Han spelar en man som lever i sin egna lilla sfär och utkämpar en till synes osynlig kamp mot livets alla plågor och verkligen anammar: “vänd andra kinden till filosofin”. Det går att skratta åt till en början, men efterhand börjar man sakta glida bakom den glada fasaden och ett mörker börjar sprida sig runt hela personen samtidigt som skrattet tonas över till omtanke såväl som sorg. Ulrich Thomsen är förvissio en begåvad skådespelare, och resten av gänget gör roliga samt bra insatser, men Mads är Mads och stjäl showen totalt.

“Adams Äpplen” kan egentligen delas upp i tre akter. Akt 1 – drar oss sakta med i historien och målar upp karaktärer och lurar oss att skänka empati samt börja hata olika nyckelfigurer. Akt 2 – här händer något. Manusförfattare tillsammans regissören famlar bort sig bland äppelträd och trasiga ugnar och filmen börjar sakta gå på tomgång. Akt 3 – äntligen hittar de tillbaka till Akt 1 och filmen avrundas på ett smeksamt sätt och lämnar ett litet leende på läpparna trots att det kändes grymt förutsägbart. Adams Äpplen är inget danskt mästerverk, men en trevlig stund film som får en att börja tänka och spekulera på vägen från salongen. Klart godkänd, men saknade lite konsekvent flyt för att få en riktig fullträff. En sak kan vi dock konstatera, Danmark gör helt klart roligare film än Sverige för tillfället och dessutom har de Mads!