Adjustment Bureau

“Oh my heart, oh my heart, oh my heart” sjunger Michael Stipe på 2011 års “Collapse into now”. Greg Nolfi stämmer med “Adjustment Bureau” in i den sången när han försöker göra en kärlekshistoria som tilltalar både folket som dyrkar Jack och Roses uppblåsta romans på det där “osänkbara skeppet” och Thomas Vinterbergs vackert elegiska och underskattade “It’s all about love”.
“Adjustment Bureau” gör som Leo DiCaprio i “Inception” när den, istället för drömmar, hoppar in och ur olika genrer. Thriller, drama, sci-fi, och politik får alla sin skärmtid men i slutändan handlar allt om kärlek när Matt Damon kämpar med ödet, den fria viljan, magiska dörrar och självaste Gud, eller CEO som hon kallas här, i sin jakt på Emily Blunt, hans enda sanna kärlek.

Damons karaktär vill bli president vilket Gud tycker är en bra idé, så bra att det görs upp en livsplan för honom som går ut på att nå detta ämbete och göra gott för världen. En värld som “Adjustment Bureau” menar, berättat i långa expositionsscener, nu återigen bestäms av Gud efter två försök att ge mänskligheten friare tyglar, försök som resulterade i medeltidens mörker och två världskrig som nästan tog kål på världen.

Men Gud är här inte särskilt allsmäktig utan måste tävla med slumpen och den fria viljan. Till sin hjälp har han sin justeringsavdelning (läs: änglar) som går in och fixar till det om människor vandrar vilse från sin förutbestämda plan. Blunt är tyvärr inte med i Damons plan så ner kommer änglarna, utan vingar fast med hattar, för att justera hans liv.

“Adjustment Bureau” är högtravande och stundvis löjlig men lyckas på något sätt få sina många teman och influenser att fungera tillsammans i en och samma film. “Adjustment Bureau” lyckas kontemplera och diskutera determinism, den fria viljan, den onda människa och teodicéproblemet på ett intressant sätt som, oftast, undviker att skriva publiken på näsan.

Matt Damon och Emily Blunt är bedårande som par med en kemi som lyckas får våra hjärtan att vilja gå vidare tillsammans med dom och deras romans. Och till skillnad från Rose så lämnar “Adjustment Bureau” oss inte i det kalla vattnet (fastän det fanns plats på flotten) utan guidar oss genom sitt underhållande röriga narrativ för att lämna oss i “shiny happy people”-mode, fria att fundera på filmens filosofi om vår fria vilja.