After the Sunset

Åren i mitten av nittiotalet ägnades för min del i huvudsak till att nöta sönder Nintendo 64-handkontroller i Goldeneye-spelet samt tillsammans med videokassetten Goldeneye. Jag vill inte spekulera i hur många gånger jag klarade spelet, än mindre vill jag fundera över hur många gånger jag såg filmen. 50 gånger är ingen överdrift. Hade filmen innehållit alkohol hade jag varit missbrukare innan jag fyllde tio och med en sådan överdriven konsumtion är det inte konstigt att man börjar älska Pierce Brosnan som gestaltade James Bond i Goldeneye.
När man närmare tio år senare sitter i biosalongen och matas med Pierce Brosnan i en roll som är snarlik den han gör i Goldeneye kan man inte annat än älska läget.

Max Burdett, gestaltad av Pierce Brosnan, är diamanttjuven med utrustning som får Ocean’s Eleven-gänget att skämmas för sin teknologi vilken räknades som föråldrad 2002. Efter att ha stulit två ovärderliga diamanter, som ska ha tillhört Napoleon, på minst sagt spektakulära vis bestämmer sig herr Burdett för att dra sig tillbaka till en paradisö tillsammans med sin överdrivet snygga fru, spelad av Salma Hayek. Den avslappnade tillvaron får dock ett tvärt slut då han upptäcker att FBI fortfarande är efter honom och blir allt mer efterhängsna när lyxkryssaren med den tredje Napoleondiamanten anländer till ön.

Att påstå att manuset är bra vore tjänstefel, slutet vrids förvisso till något hälften så coolt som Fight Club men annars är det en tunn handling utan några särskilda överraskningar. Skämten som ska få oss att skratta är rätt barnsliga och det är de halvkomiska detaljerna som filmen byggs på som framkallar skratt, snarare än de uppenbart löjliga scenerna då två medelålders män hamnar i sängen med varandra.

Pierce Brosnan gör en riktigt bra tolkning av sin rollfigur och lånar friskt uttryck och beteenden från i inledningen nämnda film. Likheterna mellan Max Burdett och James Bond är många, allt från prylfixeringen till kvinnosynen kan med lite god vilja benämnas som plagiat. Det går att vara tråkig och klaga på att varenda scen som Salma Hayek är med i domineras av en djup urringning och man kan påstå att hon inte fyller någon annan funktion än som Max Burdetts leksak, men sen kan man ju inse fakta och förstå att ingen någonsin gör anspråk på att skildra någon realistisk kvinnobild heller. Jag föredrar att se det på det senare viset.

After the Sunset är inte något manusmässigt mästerverk, de bästa scenerna kantas av riktigt schysst foto och bra skådespeleri medan vissa scener som gör anspråk på att vara komiska lika gärna hade kunnat strykas. After the Sunset lyckas trots de kassa skämten och det stundtals känslolösa skådespeleriet förmedla en skön stämning som håller genom hela filmen. Och då spelar inte klichéer och sliskiga kärleksbudskapsslut någon roll.