Alexander

Ju större man, desto större fall. När Oliver Stone ger sig på den störste av dem alla, så blir fallet så tungt att det oavsiktligt binder munkavel på filmfestivalens hyllningskör. Tajmingen kunde inte vara sämre. När festivalen ger pris åt 58-åriga Stone så lanserar han sin allra sämsta film som bonuspresent. Ett historiskt spektakel med uruselt skådespeleri, lamt manus, totalt poänglös berättarstruktur och en komplett avsaknad av Stones breda kunskaper i hur man med effektiva bildmontage kan skapa otrolig intensitet.

Berättelsen om Alexander den stores erövringar av ett rike som sträckte sig från nuvarande Albanien i väst och Egypten i syd till Indien i öst, är självfallet en historia som tilltalar Stones fascination för män med makt, eller som aspirerar till detsamma. I inledningen av hans karriär så var den onda maktkampen något som skedde ovan hans huvudkaraktärers förstånd eller räckvidd. Men liksom i det något ansträngda eposet Nixon, så är strävan efter makten och bibehållandet av den centralt för Alexander. Huvudpersonerna har enbart ögon för den snäva kontrollen av sitt folk, snarare än att förstå vad den kan användas till. Stone som kunde tänkas besitta handlaget att göra Alexander till den idealistiske och skrupulöse erövrare han ofta dikteras till, misslyckas redan på planeringsstadiet.

Handlingen följer Alexander (Colin Farrell) från barnsben och fiendskapen mellan fadern kung Filip (Val Kilmer) och modern Olympias (Angelina Jolie). Alexanders mor hävdar att han snarare är son till Zeus än till den regala fyllbulten, vilket präglar Alexander till den grad att han tidigt mäter sina krigarambitioner med idolen Akilles (precis som Farrell kan sägas försöka eftersträva Brad Pitts karisma). Från ungdomen får man även följa hans vänskap med Hefaistion (Jared Leto) som med åren utvecklas till mer intim kärlek. När Alexander efter sin fars död kommer till makten börjar han tänka ut strategier om ett krig mot perserna i öst, vilket i sin tur leder till ett åttaårigt korståg.

Alexanders bisexualitet har renderat Stones film en hel del skriverier och kanske är det enda positiva inslaget i filmen. Men även om denna avvikelse från äventyrsfilmers heteronorm är anmärkningsvärd, så är den likt allt annat i filmen klumpigt iscensatt. Manuset är en ren bedrövelse. I Anthony Hopkins biografidiktat som en åldrad Ptolemaios (en av Alexanders närmaste vänner) anar man att det ska byggas upp vissa nyanser, men det skrumpnar istället ihop till en ren hyllningsvisa. Stone insisterar på att göra Alexander till såväl en drömmande idealist som en deprimerad vettvilling. Ett grepp som är irländaren Farrell övermäktig. Det skulle inte förvåna om han och Jolie (med ryskklingande grekisk brytning som hon är ensam i filmen om att försöka sig till) kammar hem årets Razzie-priser för sämsta skådespelare.

Men ansvaret för detta fiasko ligger självfallet främst på hedersknyffeln Stone. Han förblindar sig alltför mycket på att konstruera dialoger som ska anknyta till nutida politiska möten än att ge karaktärerna någon förankring i reella miljöer. Ibland klagar de på att inte få återse sina familjer, men hemresan leder ändå enbart till ett dataanimerat Babylon där rustningarna sitter på. Och det för filmen viktiga porträttet av Alexander blir så pass stelbent att man får mordiska tankar om stackars Colin. När den stores trupper går till attack mot en indisk armé sitter man bara och hoppas på att han sugs upp i någon elefants snabel. Stones Alexander är nämligen värd lika mycket uppmärksamhet som en saltad jordnöt.