Alice i underlandet

Inte sedan “Sleepy Hollow” har Burton överraskat. Huvuden rullade efter Christopher Walkens klinga och parhästen Depp var kapabel att liva upp duken med enkla clownkonster. Tokstollarna visste hur man gjorde vuxenfiktion med barnasinne, och det var något perverst över det – som att leka doktor med grannens docksamling men slippa polisanmälan. Mindre spännande när de gör sig till med film för hela familjen.
Alice (Wasikowska) är tillbaka i underlandet, äldre än vi är vana vid att se henne. På flykt från verkligheten och en snobbig rödtotts frieri, åter bland kaniner och kroppstransformerande trolldrycker. Hon ska rädda sagovärlden från tyranniska Röda Drottningen (Bonham Carter), men för att reda ordning i kaoset måste hon dräpa en drake. Hennes öde, enligt skriftrullen.

Helena Bonham Carter är lekstugans höjdpunkt: Burtons musa tillika underskattad karaktärsaktris. Hon gör en festlig transvestitkarikatyr med överdimensionerat huvud, och är allt Depp försöker vara när han ordnar klippkort på Buttericks. Anne Hathaways Vita Drottning är det stora frågetecknet. En simpel parodi på den klassiska prinsessfiguren, totalt frånvarande som en bortsprungen modell från Leibovitzs Disneyplåtningar. Och Alice då? Nja. Föreställ er Tilda Swintons lillasyster – lika allvarlig, men med en tom blick som saknar storasysters erfarna pondus.

Betrakta underlandet och få inblick i Burtons scenografiska portfolio: ta en rutten gren och krök den några varv, ungefär. Inga överraskningar om det inte vore för 3D-tekniken. Skärpdjupet imponerar inledningsvis – kanske för att hjärnan fräter och fortfarande ställer om – men i slutändan blir de effektfulla stunderna lika njutbara som stingers i dåliga skräckfilmer. Träd och lansar sticks mot oss och provocerar våra stackars ögon.

Alice är evigt föränderlig i sin kroppsstorlek – antingen för “tall or small”, som påpekat av galne hattmakaren. Ändå slinker hon alltid in i Collen Atwoods magiska haute coutureklänningar. Ensemblen verkar trivas i kreationerna och är långt roligare att vila ögonen på än de hundratals djur – nervösa grodor, tillgivna grisar och en rökande tusenfoting – som också utgör humorns epicentrum. Allt enligt framgångsreceptet att talande djur är roliga djur, som egentligen gjordes bättre i filmer som “Babe”.

Burton och Depp börjar bli en deppig börda på väg mot autopilot. “Alice i underlandet” är som en oslipad “Edward Scissorhands”, eller “Mars Attacks!” utan marsianer. En “Sleepy Hollow” utan huvudet på skaft. Barnen undrar vad tusenfotingen röker i pipan – de vuxna undrar varför inte de också får smaka.