Alla mår bra

Rainer Hartleb har under en tidsspann på 34 år dokumenterat ett antal människors liv i Jordbro, i vad som blivit en unik liten filmsvit. 34 år. Från barndomen till medelåldern. Det är svensk sociorealism, så långt man kan komma ifrån 2000-talets sensationalistiska dokusåpor. Vem minns inte när Big Brother-Linda var på mindre rumsrena äventyr av det köttsliga slaget och hamnade på löpsedlarna inför hela svenska folket? Aja baja. Men sex säljer. Den ena idén mer bisarr än den andra stapplas på varandra runtom i världen. Såpoperor, Reality Tv, dokusåpor, you name it! Vi vill ta del av andras intrigartade (och intetsägande) liv på tv, eftersom vi i mångt och mycket kan känna igen oss själva. Åh, du sköna nya värld!
Men det finns hopp trots allt. “Jag är jordbo jag, jag menar jag är från Jordbro”, säger Robert Gustafsson i “Percy Tårar”. Alla ni som känner igen repliken, sitter nog med ett leende på läpparna. Citatet skulle även kunna användas i samband med Hartlebs senaste del i Jordbro-serien, fast med en annan betydelse. Människorna som vi får stifta bekantskap med är riktiga människor. Med bägge fötterna på jorden. Hartleb ger oss sympatiska, vardagsnära porträtt av personer som en gång i tiden gick i samma skolklass, där deras drömmar, bekymmer och förhoppningar berättas inför kameran. Intervjuaren förhåller sig passiv i sin roll på vita duken, samtidigt som man använder sig av en handhållen, lite småskakig kamera, befintlig ljussättning och extrema närbilder. Det hela känns genuint och äkta. Som att kika in i ett fönster i den svenska vardagen.

För mig är “Alla Mår Bra” lite av en berg- och dalbaneaktig filmtur, med avseende på hur den lyckas greppa tag i mitt intresse för människorna på vita duken. Vissa insnitt är intressanta, andra inte. En filmsnutt från 70-talet visar de då bästa väninnorna Petra och Therese, som umgås varje dag, och som man inte alltför sällan hör barn säga, “kommer vara kompisar hela livet”. Lite mer än 30 år senare, hör vi bägge säga att de inte har så mycket kontakt längre, att de glidit isär. “Det har bara blivit så”. Något åtminone jag tror att alla någon gång kunnat relatera till. Just att se hur personerna och relationera sinsemellan har förändrats från nu till då är en intressant aspekt.

Förälder-barn relationerna är en annan intressant aspekt. Hur en del har vuxit upp under lyckliga omständigheter, och andra inte. Det smärtar mig att se och höra hur vissa av föräldrarna har fött barn drabbade av autism och cancer, som de kämpat för. Eller hur andra med utländsk bakgrund, slitit dag och natt för att försörja sina barn. Det var hoppingivande och inspirerande att se vilken energi och kärlek man kan lägga ner på varandra inom familjen.

Men Hartlebs dokumentär håller inte riktigt hela vägen, som biofilm. De 145 minuterna var inte bara långa, de kändes också långa. Hartleb hoppar från person till person, i en sådan takt, och såpass ofta, att man knappt hunnit forma en ordentlig bild innan nästa människa dyker upp. Visst är personerna öppna med att berätta om sig själva, och visst är det unikt att kunna följa deras förändring under livets gång. Men många ges så lite tid och utrymme att vissa delar blir intetsägande. Man bör nog ha sett Hartlebs tidigare dokumentärer i samma serie för att uppskatta denna lite mer. “Alla Mår Bra” hade gjort sig bättre som korta avsnitt i en tv-serie än i långfilmsformat på vita duken. På tv hade den kunnat höja den låga standarden som satts av dagens dokusåpor en aning. På bio är den överlag seg och långdragen. Bitvis intressant men ofta intetsägande.