Allt om min mamma

“Allt om min mamma” handlar om, ja vad handlar denna film om egentligen? Från början till slut sprudlar den av impulsivitet och innovation med klimax efter klimax. På ytan handlar den om en mor, som flyr från Madrid till Barcelona av en anledning jag inte tänker avslöja. Hon åkte det motsatta hållet för sjutton år sedan efter hon hade fött sin son. Väl framme i Barcelona börjar det verkliga äventyret med händelser och karaktärer som jag absolut inte tänker gå närmare in på, det skulle bestjäla dem totalt från dess charm och syfte. En själslig resa väntar både modern i denna film samt dig i soffan och mer om handlingen vägrar jag att avslöja.
Något jag däremot inte har något emot att upplysa är att denna film inte blivit besparad Almodóvars ständigt återkommande sexuella och ekivoka tema, men det kommer knappast som en överraskning. Det finns fler transvestiter än vanliga människor och fler homosexuella än heterosexuella. Det beundransvärda är att allt det sexuellt avvikande som Almodóvar väljer att placera in i sina filmer faller in så fullständigt naturligt och obesvärat, när det i en vanlig film skulle ses som en protest eller ett desperat försök till att vara avantgarde. Som vanligt finns det något kultiverat i Almodóvars vulgäriteter och perversiteter, något som förvandlar dessa saker som normalt ses som oacceptabla och motbjudande till en upplyftande nisch. Hur detta gått till kan jag inte svara på, men det borde konstateras att efter man sett ett antal filmer av Almodóvar så hittar man en viss trygghet i dessa återkommande oregelbundenheter.

Almodóvar är något av en forskare, han gräver djupt in i känslorna i en människa och undersöker sedan hennes beteende och handlingar. Det han hittar genom sina erfarenheter inom familjen och livet lägger han sedan upp med sitt finurliga och underfundiga sätt på vita duken, och där får dessa känslor ett sprudlande liv utan like. “Allt om min mamma” är inte en film som är svår att ta sig igenom när man väl sitter i soffan, men tankarna som väcks efteråt är tafatta och förvirrade. Ett totalt ostrukturerat kaos, utan gränser eller lagar, så skulle jag beskriva handlingen och framläggandet av alla dessa känslor och händelser. Och resultatet är inget annat än helt underbart! Inte är det någon slump att handlingen och allting annat i filmen vänder och vrider sig för varje scen som går, ett budskap kan hittas i denna teknik. Känslor kan inte regleras, framtiden kan inte bestämmas i förväg, handlingar är inte alltid förutsägbara.

Almodóvar visar tydligt att han inte tänker slösa tid på att vare sig förklara eller tydliggöra vad han menar och vill säga, vilket ger filmen ytterligare karaktär. Det finns gott om rum för tolkningar och spekuleringar om både karaktärernas känslor och handlingar, och det känns som om det är väldigt svårt att “göra fel”.

Och så till skådespelarinsatserna. Fullständigt lysande, inget mer eller mindre. Så fruktansvärt bra tolkade roller med en sådan omskakande trovärdhet har jag sällan skådat. Med modern i spetsen ser jag denna samling av skådespelare som den mest samspelta och utmärkande på många år.

I grundskolan får man lära sig att hämta fram teman ur noveller, romaner och liknande. Om denna film skulle bli nästa hemläxa skulle listan bli längre än den kinesiska muren. Det är obegripligt hur man kan tolka saker som ödet, sorg, kärlek och ångest under så kort tid med så stor vishet och insikt att man inte lämnar något osagt eller ouppklarat. Detta är fulländad film i sin renaste form.