Amelie från Montmartre

Amélie Poulain har alltid levt vid sidan av verkligheten. Redan som liten flicka studerade hon hemma. 22 år gammal, kypare i Pariskvarteret Montmartre, bestämmer hon sig för att bli upphov till andras lycka.
De tog den till sina hjärtan. Alla. Miljontals fransmän och en sällsynt enad kritikerkår. “Amelie från Montmartre” är utan tvekan den mest uppskattade franska filmen under de tio, femton kanske senaste tjugo åren. Ironiskt är det antagligen bara “La Haine” (vars regissör, Mathieu Kassovitz, spelar huvudrollen i “Amélie”) från 1995 som kan mäta sig med “Amelie” i form av influens och uppmärksamhet från fransmännen. Det var länge sedan en fransk film var representerad på Oscarsgalan. För länge. Jean Pierre Jeunet och Audrey Tautou gav fransk film hopp. Merci.

Bland Amélies offer för lycka finner vi portvakten, som gråter över sin mans försvinnande, Georgette, den hypokondriske tobaksförsäljaren och “l’homme de verre”, en gammal man som varje år kopierar “den sista måltiden” av Renoir. En dag träffar Amélie Nino, deltidsanställd som spöke i en nöjespark och i en sexbutik och som på fritien samlar på sönderrivna foton utanför fotoautomater. Kurr och gömma-leken kan börja.

Jean Pierre Jeunet ger oss en lektion i lycka. Många, väldigt många har lämnat biografen med hjärtan fyllda i eufori och djup tillfredsställelse. “Amelie från Montmartre” visar upp en vardaglig glädje, de flesta kan förena med sig själva.

Det cinematografiska utförandet är gjort med en perfektion vi sällan sett. Varje bild är en explosion av detaljer och varje scen är genomarbetad med en nitisk perfetkion. Kameran lever, skådespelarna är utmärkta, och inte bara Audrey Tautou och Mathieu Kassovitz, men också franske ståuppkomikern Jamel som visar upp sin djupa och känslomässiga sida.

Det var länge sedan som den franska “nya vågen” med Jean Pierre Godard och François Truffaut i spetsen visade upp Paris förtrollande gränder och gathörn. Jeunets Paris är målat på en gröntonad duk, och tillfredställelsen för ögonen får oss att börja drömma om ett nytt liv där varje dag ser ut som Jeunets cinematografi. Egentligen letar inte Jeunet efter att filma Paris. Han berättar, och filmar Paris i Amélies ögon, och låter åskådaren tolka bilderna på sitt eget sätt.

Avslutningsvis, “Amelie från Montmartre” är ett smyck – en skatt – och för att summera, ett genuint mästerverk, som vi tyvärr ser allt för sällan i dagens filmbransch.