American Gangster

En film som “American Gangster” är, tillsammans med rörande tonårsskildringar i eau de toilette-förpackning och smala rumänska filmer, på ytan det smartaste man i dag kan producera. Då i en tid när Tony Sopranos måste förpassas till dvd:n för att nå terapisoffan och Baltimore-serierna “The Corner” och “The Wire” slutat, respektive sjunger på sista versen, fyller American Gangster igen hålet som karvats upp av gangstersåporna. Särskilt i Amerika; där filmen håvade in pengar under premiärhelgen, ser man behovet av kvasiintelligent filosofi från gatan. Snyggt emballerat med våld, urban misär och knark.
Gällande American Gangster är det, definitivt omedvetet, mindre smart filosofi om skuld och frihet. Istället skönjs en potentiellt god, men hafsigt genomarbetad, deontologidialog. I berättelsen om den uppskjutande drogmagnaten och den ärliga, hårt arbetande polisen blir historien lidande av sitt eget ursprung från verklighetens New York under 1960- och 70-talet. Då regissören förslavas under ett manuskript av kronologi och drygt två timmar film för att berätta två autentiska och parallella historier, löpande över ett decennium, blir resultatet ett skrapande på ytan.

För Ridley Scott är god etik att paketera filmer snyggt. Det har han, i sitt deontologitänk, alltid varit skicklig på. Kameraarbetet och de fina miljöerna förskönar våldet, gör knarket Dohertycoolt.

Genom långsiktiga strävanden åtföljs samma filosofiska principer av Russel Crows och Denzel Washingtons karaktärer. Men även då skådespeleriet är av hög klass förlorar diskussionen om god kontra dålig etik sitt värde i de bristande karaktärsporträtten. Då pliktetiken därmed ur diskussionssynpunkt blir irrelevant förlorar filmen sitt värde av intelligens. Relevant vore en bakgrundsförtäljning till varför gemene New York-polis, bortsett från Russel Crows karaktär, var ett svin. Relevant vore att få ännu bättre uppfattning om huvudkaraktärernas bakgrunder och familjerelationer. Relevant vore att förlänga speltiden; göra en serie, låta den subtila diskussionen ta tid och därefter skratta hela vägen hem från Emmygalan. Det är smartness.