American Psycho

“Det finns en idé om en Patrick Bateman, en slags abstraktion. Men det finns inget riktigt jag, bara en enhet, något illusionistiskt. Och trots att jag kan gömma min kalla blick, och du kan skaka min hand och känna att kött greppar tag i din, och kanske du även kan tycka att våra livsstilar är relativt jämförbara… är jag helt enkelt inte där.”
Patrick Bateman är en ung och framgångsrik man som lever i 80-talets New York. Han jobbar på en exklusiv firma, han klär sig i dyra kläder, bokar in sig på dyra restauranger och han umgås i rätt umgängeskrets. Men allt detta är endast en fasad. Inom Patricks psyke plågas han av begäret att döda, och trots att han försöker att upplysa andra om sitt monstruösa inre betraktas han ändå som en i mängden.

“American Psycho” är en filmatisering på den amerikanska författaren Bret Easton Ellis kontroversiella roman med samma namn. Christian Bale gestaltar den sinnessjuke Patrick Bateman med oerhörd precision. Jag skulle våga säga att det är hans bästa prestation hittills, och ändå börjar han få tunga titlar i bagaget. Det är en ren fröjd att se hans morgonrutiner där han lägger på tiotals olika ansiktsmasker för att få den perfekta hyn, samt väljer de dyraste kläderna i hans gigantiska garderob innan jobbet kallar. Trots detta perfekta liv, är det något som saknas, därför lever han ett dubbelliv. Bale lyckas framkalla en iskall blick som fångar tittaren och drar in honom i filmen, och det är inte ofta jag upplever sådant.

Hela filmen är en stor orgasmisk upplevelse där vi aldrig har en tråkig stund. Detta beror på en utmärkt blandning av underhållning i form av kolsvart humor, samt att hjärnan får ett tungt gymnastikpass att tackla av. När Patrick Bateman mördar en människa brutalt samtidigt som han beskriver storheten i musiken av Huey Lewis and the News kan man inte låta bli att skratta av absurditeten. Humorn är minst sagt udda, men den nålar sig fast i temat på rätt sätt. Bortsett från humorn är hela den iskalla stämningen som ligger och sjuder väldigt träffsäker. Antingen är man mitt i en mordscen eller på en restaurang, men stämningen är alltid lika kall och det är inte många mänskliga känslor som visas. Detta är ytterligare ett exempel på hur alla dessa människor i filmen är så kallade “dussinmänniskor”. De läser samma böcker, de klär sig i samma kläder och de arbetar med samma sak. Författaren till boken tar detta ämne så långt att karaktärerna blandar ihop varandra hela tiden, vilket också tyder på en enorm samhällssatir. Det är svårt att räkna ihop antalet gånger då Patrick Bateman kallas för Halberstam, Jefferson eller andra namn. Alla strävar så långt efter samma sak så att slutligen har de blivit kloner av varandra.

Man kan beskriva filmen precis som man ska beskriva huvudkaraktären Patrick Bateman. Många har avfärdat filmen genom att säga att det endast är en orgie i våld och sex, men det håller jag inte med om. Under den råbarkade ytan finns det djupa filosofiska och intellektuella undertoner som höjer filmen skyhögt när de väl upptäcks. Genom dessa lyxiga 80-talister anspelar man på den sinnessjuka materialism och ytlighet som människor tenderar att leva efter, och det är skrämmande sant. Patrick försöker att fly ifrån dessa problem genom att mörda, men trots det är det oerhört svårt att komma ut ur systemet.

Det är svårt att beskriva vad som gör “American Psycho” helgjuten som film. Man fylls av en känsla av perfektion, och en saknad av brister när man ser den. Det är en film som man kan se när som helst, och som alltid lockar fram skratt vid särskilda tillfällen, samt glädje över hur intressant och bra den är. Det är ren och skär filmglädje man känner, och samtidigt har den ett smart slut, som gör att man aldrig riktigt kan komma fram till en definitiv slutsats. Därför kan man se den många gånger och ändå inte lista ut den helt och hållet, vilket är ett smart drag från regissören. Glöm inte att ta dig tid att analysera “American Psycho” efter att du har sett den, eftersom storheten i filmen ligger under ytan.