Amos & Andrew

I vanliga fall har jag inte näsa för komik men när jag väl såg att både Nicolas Cage och Samuel L. Jackson spelade var sin huvudroll i denna film kunde jag bara inte hålla fingrarna i styr. Eftersom jag ofta letar efter Samuel i äldre filmer då han var mindre populär, inte fullt så känd som nu, såg jag det som ett måste.
Andrew Sterling är en hyllad författare som tänkt ta det lugnt för en tid, han har flyttat in i en ny villa. Denne är alltså inte beredd på vad som kommer att hända honom inom de närmaste timmarna. Ett äldre par tar sin principiella kvällspromenad då de bestämmer sig för att stiga på hos sin kära granne. Innan de hinner ta sig upp till terrassen ser de en mörkhyad man pilla på en stereo, fantasin skenar iväg och det tror att det är en inbrottstjuv. Snabbt tillkallar de polis och när högsta hönset väl får reda på sitt misstag skickar han in Amos, en illa behandlad småskurk, att reda ut härvan. Hysterin är så gott som ett faktum.

Det är inte direkt svårt att placera denna film, den har sina ljusa stunder. Bland annat är galenskapen hög och växlande. Första gången jag såg filmen flög tankarna genom huvudet om hur det typiska upplägget skulle kunna vara. Som så mycket annat kan man tänka sig att denna film ska vara förutsägbar, men icke, detta är kanske skälet till att filmen överhuvudtaget kom ut på dvd. “Amos & Andrew” hör kanske inte till värstingarna inom genren komik, men håller sig stående för de flesta som ser den, det är jag ganska säker på. Även om filmen kanske innehåller fattig b-filmsdramatik (påkostad sådana) och om än många scener kanske inte håller sig på det torra, så är det ingen gåta varför de antog filmen efter ha läst manuskriptet.

Skådespelartalangerna blomstrar, även om det inte alltid dyker upp bland huvudrollsinnehavarna. Bland annat ser vi Michael Lerner som förvirrade Phil Gillman och man kan ju inte undgå att han har en del i bagaget.

Eftersom filmen inte har mycket att ge som komedi visar den sig på sina ställen löjlig och ganska simpel. Flera gånger känns det som den står stilla och inte kommer någon vart. Samuel Jackson är tom på anda, han missar själva karaktären och går istället ut för att vara sitt härskna jag som han senare fick spela ut i Pulp Fiction. Att den är värd att se är i grund och botten tack vare karaktärerna kring händelsen: den påträngande reportern ständigt på jakt efter nya jobb och den sanslösa polischefen.