Anger Management

Skrik eller inte skrik, det är frågan. Adam Sandlers karriär som komiker känns onekligen begränsad, trots att han sedan Saturday Night Live haft förmågan att knipa huvudroll efter huvudroll. För mig är det fortfarande samma sorts humor – en snäll gosse med kapaciteten till primalskrik i excess så att hans fejs färgas till en sprängfärdig tomat – och inte mer än så.
Premissen i Anger Management skruvas dock en del om man just har den inställningen till Sandler. Han spelar den neurotiske affärsmannen Dave Buznik som efter ett missförstånd blir dömd till terapi för att råda bot på sin ilska. Att han är from som ett lamm tycks ingen notera. Ansvarig för terapin är dr. Rydell (Nicholson) som själv verkar ha problem med att kontrollera sina raseriutbrott, men som snabbt bedömer Dave att vara den implosiva ilsketypen – den som vandrar runt ett helt liv och förtränger sina känslor för att till sist ladda bössan och ta kål på hela grannskapet.

Den enda förnuftiga personen som Dave har att hålla fast vid är hans förtjusande flickvän Linda (Tomei). Hans problem att våga fria till henne kompliceras en aning när han blir tvungen att husera den galne doktorn för dygnet runt-terapi. Doktorn verkar ju i sin tur rejält distraherad så fort Linda är i närheten. Och att hennes ex-pojkvän med en rejäl snabel i brallorna ständigt hänger i krokarna kan ju inte heller vara bra.

På så sätt försöker filmen vara en satir över manlig prestationsångest, mest uppenbart i form av sexuell sådan. Sandlers töntfigur måste bli en riktig man, så att säga en som inte är rädd för att visa känslor eller bli arg i rätt lägen. Således är den besläktad med den något mer begåvade Punch Drunk Love. Men om det där var frågan om ett mer mångfacetterat persongalleri och ett mer utvecklat djup i karaktärerna, är den enda dynamiken i Anger Management armén av kända birollsskådisar. Roligast är kanske Harry Dean Stanton som blind man och John McEnroe som sig själv. Mindre kul är förre NY-borgmästaren Rudolph Giuliani som om filmen inte redan hade snubblat sig fram, skulle vara värd en fet käftsmäll för sin glad i hågen-insats.

Problemet är att Sandlers vanliga vanvett tonas ner och filmen istället hänger på att Nicholsons galenskap ska kamma hem de komiska poängerna. En grov tabbe. Alla som är bekanta med Nicholsons karriär vet att han har en stor dos humor i sig. Dock inte när det utgår från ett punchline-manus, utan när det yttrar sig i små jovialiska karaktärsdrag. Det enda intressanta med filmen blir till slut att invänta Sandlers förväntade raseriutbrott. Eftersom man får vänta alltför länge, känns filmens terapi nästan som en omskolning av hans komiska ådra. Och ibland fungerar hans underspel hyfsat bra. Hade det inte varit för att Nicholson då steppar in i bild som Jokern utan smink hade det kanske fungerat fullt ut.