Publicerad kl 00:00 den 23 Okt 2009

av

Olle Agebro

oagebro@cine.se


De filmer som gör starkast intryck är egentligen inte de som talar till vårt intellekt, utan de som talar direkt till våra känslor. Komedier som får oss att skratta, skräckfilmer som får oss att känna rädsla. Apan som får oss att känna ångest.
Olle Sarri spelar Krister som försöker ta sig igenom dagen efter katastrofen, med ett linjärt kronologiskt berättande följer kameran honom ständigt på bara någon halvmeters avstånd. Som publik är man fullständigt ovetande om vad som hänt tidigare, eller vad som händer runt omkring, perspektivet är så nära Kristers eget man kan komma utan att landa i Den ryska arken.

Det är i den här lätta distansen som obehagskänslorna växer, för samtidigt som vi delar Kristers oförstående inför det inträffade får vi betrakta hans reaktioner. Olle Sarris gestaltning av panik och ångestattacker är så övertygande att jag berörs fysiskt, hans känslor överförs till mig genom bioduken, jag får kväljningar, känner hur min mage drar ihop sig samtidigt som jag märker att jag måste anstränga mig för att andas. Detta obehag ligger som en vibrerande matta under hela filmen, och när Amy Diamond spelas på radion känns det inte lättsamt, det bara understryker ångesten.

Apan

Regi

Jesper Ganslandt

Skådespelare

Anders Johannisson,
Eva Rexed,
Lena Carlsson,
Olle Sarri,
Samuel Haus

Genre

Drama, Thriller, Utländsk

Originaltitel

Apan

Premiärdatum

11 september, 2009

Språk

Svenska

Längd

81 minuter

Produktionsår

2009