Apocalypto

Mel Gibsons filmer får ofta tonvis med kritk för att vara historiskt inkorrekta, och ur detta avseende är “Apocalypto” definitivt inget undantag. Den har blivit omåttligt kritiserad av både historiker och filmvetare för att inte återge historiska händelser ur ett riktigt perspektiv. Ska jag vara ärlig så finns det dock saker som stör mig betydligt mer i “Apocalypto” än att den eventuellt skulle ha fått lite historia om bakfoten.
I “Apocalypto” har Mel Gibson valt att ta sig an ännu en historiskt uppmärksammad tid. Denna gång får vi följa mayaindianerna under de inbördeskrig som ägde rum innan mayariket föll. Vi får främst följa den unge mannen och tillika jägaren Jaguar Paw som till en början lever ett bra liv med såväl fru som barn. Hans liv tar dock en tvär vändning när hans stam blir attackerad av en annan, och de blir bortförda långt bort i djunglerna.

Man har tveklöst lyckats återskapa den civilisation som mayaindianerna levde i med en fantastisk precision. Karaktärerna är målade som mayaindianer, de beter sig som mayaindianer, och inte minst pratar de mayaindianernas språk. Det är onekligen med en fantastisk känsla för detaljer som Gibson har tagit sig an detta projekt, och stundtals blir det nästan en dokumentär känsla över det hela. Det är inte heller utan anledning som “Apocalypto” har blivit Oscarsnominerad för såväl bästa smink som bästa ljud. Kategorier som den mycket väl kan tänkas vinna, och även förtjänar att vinna. På ett estetiskt plan är nämligen “Apocalypto” kanske årets bästa film så här långt.

Bortsett från allt det visuella är “Apocalypto” dock inte mycket att hänga i granen. Det börjar intressant och lovande, men historien stannar snart upp och det djup jag hade förväntat mig kommer aldrig. Tyvärr blir det alldeles för mycket av samma vara hela filmen igenom och till slut är det varken intressant eller uppseendeväckande att se när majaindianerna gröper ur varandras hjärtan och hugger av varandras huvuden. Det känns ofta som att Mel Gibson inte vet riktigt var han ska dra gränsen, utan att överutnyttja sina metoder och gå för långt. Jag ska dock inte sticka under stol med att “Apocalypto” hela tiden har en liten gnista tänd och att man aldrig tycker att det är riktigt dåligt, även om det är en mycket ojämn film.

Vad som till en början känns som en frisk vind blir till slut bara en kavalkad av omotiverade strider och oaptitliga scener. I små mängder är “Apocalypto” en bra film, som både är snyggt gjord och intresseväckande. Tyvärr kan 2 timmar och 20 minuter inte klassas som “små mängder”.