Are we there yet?

Att gå in i en biograf med en neutral inställning, utan att ha någon aning om vad man skall tycka om filmen går ibland, inte alltid. “Are we there yet?” är ett praktexempel på när det inte går. Att säga att jag hade låga förväntningar på denna filmen vore att säga för mycket. Jag hade inga förväntningar.
Nick (Ice Cube) är 30 år och lever ett förhållandevis normalt ungkarlsliv, han gillar bilar, är singel och hatar barn. Nicks liv går som på räls, han har öppnat en egen butik, han har köpt den modernaste bilen på marknaden och han har precis träffat en ny tjej vid namn Suzanne. Problemet är bara att Suzanne har sedan ett gammalt äktenskap två barn. När Nick snart blir tvungen att tillbringa en dags bilfärd ensam tillsammans med barnen tar hans liv en ny vändning och inom kort ångrar han vad han har gett sig in på.

Komedier ska i första hand uppfylla ett krav: de ska vara roliga. Detta verkar inte de som har producerat denna film ha förstått. De få gånger jag skrattar till beror det inte på ett roligt inslag i filmen utan snarare på de fruktansvärt dåliga skådespelarna eller det patetiska manuset.

Ibland blir jag dessutom seriöst tvungen att fundera på om filmen är gjord för förståndshandikappade. Allting är så övertydligt och överdrivet. Får någon en stöt så flyger han 10 meter, personer går omkring och pratar med sig själv för att klargöra extra tydligt vad de tycker och tänker. Filmen trycks in i tittaren och när man ska skratta så framgår detta så evident som möjligt. I slutet blir surrealismen så mycket att jag överväger att kliva ut ur salongen.

Hade jag kunnat ge “Are we there yet?” en nolla så hade jag gjort det. Nu får den vara glad över en riktigt, riktigt svag etta.