Arn: Tempelriddaren

Historiens största svenska filmsatsning är här. En svensk “Kingdom of Heaven”, om man så vill. Över 210 miljoner kronor har spenderats, och i jul måste biosalongerna fyllas till bredden för att filmen ska gå ihop ekonomiskt. Det kommer den utan tvekan att göra, för i Sverige verkar inte kvalitén på film ha något med antalet biobesökare att göra. Se bara på “Göta Kanal 2”. “Arn: Tempelriddaren” är nämligen bara snäppet bättre. Tyvärr.
“Arn: Tempelriddaren” kunde ha blivit någonting bra, men på vägen till färdig film har helt enkelt för många fel begåtts. En del av felen är så uppenbara och så allvarliga att det inte finns någon ursäkt. Exempelvis blandas fem språk genom filmen. Det är minst två för många. Det blir bara skrattretande när man i samma dialog blandar svenska, engelska, latin och franska – trots att inget av dem låter det minsta övertygande. Jag vet inte hur boken speglar språket, men i en film med en så hög ambitionsnivå som denna är det oförlåtligt. Och hur kommer det sig att prästerna i Sverige föredrar att prata engelska?

Har man, som jag, inte läst böckerna om Arn kommer historien att kännas tunn. Arn växer upp, sätts i kloster, tränas till krigare, bedriver otukt med grannens dotter och blir som straff skickad som tempelriddare till det heliga landet. Jag tvivlar inte på att det är en välskriven berättelse i bokform, men som film får man intrycket av att man har klippt och skurit i varje scen för att få med så mycket som möjligt. Resultatet blir att filmen är fylld av intetsägande scener som saktar ner hela filmen, inte tillför någonting och stjäl tid från de scener som faktiskt är bra – för sådana finns också.

Då syftar jag främst på delarna av filmen då Arn är tempelriddare i det heliga landet. För det första är det skönt att för en gångs skull slippa de svenska vinterlandskapen, eftersom sanddynerna ger filmen en helt annan visuell stil – och en ny färgpalett. För det andra är det lite mer actionbetonat och påminner inte så lite om Ridley Scotts ovan nämnda film om korstågen. Dessutom är det, förutom Joakim Nätterqvist, bara med skådespelare som faktiskt kan prata engelska utan en patetisk brytning. Faktum är att Arns väpnare överglänser huvudrollen, trots att han bara har två-tre repliker, vilket säger en hel del. Egentligen är det bara Gustaf Skarsgård som kommer undan med värdigheten i behåll.

“Arn: Tempelriddaren” försöker vara en episk Hollywoodproduktion, men är inget annat än ännu ett ambitiöst, svenskt filmprojekt där guld och gröna skogar utlovas, men som i slutändan blir fiasko. Hade man lagt mer pengar och tid på att filma ökenscener i Marocko hade man kanske kunnat rädda filmen. Nu blev det istället det dyraste svenska fiaskot någonsin. En eloge till SVT, som övergav skeppet i tid, är på sin plats.