Arrested Development

“Arrested Development” är den sönderhyllade serien, som under sina tre år på Fox håvat in pris efter pris, men aldrig blivit någon större publiksuccé. Serien har dragits med nedläggningsrykten ungefär sedan pilotavsnittet visades. Efter 13 avsnitt av säsong tre och ett otal byten olika sändningsdagar och tider tyckte Fox att det fick vara nog. Utan tillräckligt med publik gick det inte. Förståeligt på sitt sätt. Allt handlar ju ändå om pengar i slutändan.
Vi får följa familjen Bluth, ägare av en stor fastighetsbyrå. Pappa George har inte alltid varit ärlig och hamnar in i fängelse. Här börjar familjens utmaningar. Pappa i fängelse. Företaget upp och ner. Och familjen i princip bankrutt. Addera att nästan hela familjen Bluth är cynisk och någorlunda dysfunktionen. Sonen Michael, den ende som kan konstateras som någorlunda normal, tar kommandot och bestämmer sig för att styra familjen ur krisen.

Michael försöker få företaget på fötterna igen. I fängelset blir pappa George galen och konverterar till judendomen. Hans fru, giriga Lucille försöker att fortsätta glidarlivsstilen hon alltid levt och går sönder när hennes medlemskap på countryklubben degraderats till poolmedlem. Hemma hos Lucille bor den dysfunktionelle Buster. En fullvuxen och mammakär man med de mest bisarra behoven du kan tänka dig. Buster är den yngste sonen, Michael, trollkarlen Gob och Lindsay bor i ett av företagets ohållbara utställningshus som tycks kunna ramla ihop vilken sekund som helst. Lindsays man Tobias är en gayliknande man med psykologiutbildning, men tror sig vara skådespelare. Dessutom delar Michaels son George-Michael och hans kusin Maeby rum.

Sverige var inte sena med att haka på superhajpen kring “Arrested Developement”, och TV4 köpte in serien för att döda den genom att ändra namnet till “Firma Ruffel och Bygg”. Det fanns ingen som helst koppling och var mer ett slag i ansiktet på geniala innehållet. Kopplingen låg närmare Martin Timell eller något larvigt barnprogram än skarpsinnig satir. De trogna tittarna krävde, med all rätt, att namnet skulle bytas tillbaka till originalnamnet, och fick tillslut rätt. Från TV4s håll ursäktade man sig och menade att man deras “policy uppmanar att ändra namn på utländska serier”.

“Arrested Development” har beskrivits som en av de bästa serierna någonsin, och jag är beredd att hålla med. Den är inte bara otroligt rolig, men också extremt intelligent med välplacerade paralleller till skandaler, där den tydligaste parallellen är den uppmärksammade Enronskandalen. Men seriens skapare, Mitchell Hurwitz, menar också att det är ett av hans medium för att pika på det amerikanska samhället och de rika som inte jobbar.

Det finns flera element som gör “Arrested Development” så säreget och annorlunda. Grunden är naturligtvis de absurda karaktärerna, och utvecklingen av dessa. Det är karaktärerna, och inte historien som för berättande vidare. Seriens första säsong är en lång introduktion till vad som komma skall, och det är först i efterhand som du förstår hur bra den första säsongen är. Det är under de 22 första avsnitten som vi lär känna familjen Bluth. Karaktärerna blir mer komplexa för varje avsnitt, och djupet tycks aldrig ta slut. Manusförfattarna hittar ständigt nya vinklar för att vi ska lära oss att förstå familjen. Det märks också att skådespelarna behövde tid för att komma in i sina karaktärer. Det är relativt osäkert i början. Det spelar mot ett smart manus, men känns inte genuina i sina roller. Men allt eftersom finner de säkerheten och vågar ta egna steg och sätta sin egen prägel på karaktärerna.

Det finns få tv-serier där du kan luta dig tillbaka och uppskatta alla karaktärer. Det finns alltid någon du stör dig på. Någon som är lite för perfekt eller lite för elak eller lite för dum. Dessa karaktärer är skrivna för att vi inte ska gilla dem, så att vi istället kan realtera och finna passion för de andra karaktärerna. I “Arrested Development” är så inte fallet. Samtliga karaktärer har sin tjusning, och det märks att manusförfattarna haft självdistans då de skrivit avsnitten.

Trots att jag inte stör mig på någon karaktär, och kärleken för de älskade karaktärerna är någorlunda jämbördig kan jag inte låta bli att hålla någon över de andra. Byron “Buster” Bluth utvecklas enormt från säsong till säsong, men består som seriens i särklass roligaste karaktär. Och även om skaparna vet att Buster är underbar så överanvänder de honom lyckligtvis inte.
Även om serien först och främst kretsar kring Michael, är balansen mellan karaktärerna perfekt.

Ron Howard agerar berättarröst och passar perfekt in. Han ger serien en lättare och mer strukturerad ton. Det var också Howards idé, i form av exekutiv producent, att avsluta varje avsnitt med coming next week. Vad som skiljer “Arrested Developments” coming next week mot andra tv-serier är att bilderna som visas aldrig återanvänds i nästa avsnitt. Man rundar av avsnittet med att dra paralleler till det vi sett, men samtidigt visa vad det ger för konsekvenser. Ett intressant och originelt koncept som fler borde ta efter.

“Arrested Development” blev som sagt aldrig en publikdragande serie. Mitt i säsong två minskade Fox sin avsnittsorder från 22 till 18 avsnitt, vilket naturligtvis blev kännbart för kvaliteten. Tredje säsongen blev framtjatad och fick tillslut tretton avsnitt, inklusive en epilog. Tredje säsongen är inte dålig, men är i särklass sämst. Det är spänt och stressat, och det märks att Fox i princip gett upp hoppet för serien. Fox fick in Charlize Theron i ett par avsnitt, vilket knappast gjorde någon lycklig. Även Ron Howards berättarröst ändras. Plötsligt fick han återberätta flera situationer från tidigare säsonger, vilket inte gjorde någon av entusiasterna glad. Sedan nerläggningen har det ryktats att kabelkanalen Showtime skulle köpa upp rättigheterna, vilket seriens skapare Mitch Hurwitz senare tackade nej till, och meddelade att serien är slut, once and for all.

Slutligen. “Arrested Development” är kanske den bästa komediserien som någonsin visats i tv. Intelligent humor som knappast kommer att uppskattas av alla. Men de som uppskattar den har funnit en pärla de knappast kommer vilja lämna ifrån sig. Fantastisk humor, underbara karaktärer, redan klassiska repliker och händelser. Och självklart har serien redan fått pris som “A Future Classic”.