As Above, So Below

Jag hade aldrig några som helst problem med att redan på förhand döma ut “As Above, So Below”. Det räckte med ett snabbt ögnande filmens genrebeskrivning och ett där förekommande begrepp för att väcka den största av skepsis och rent av viss avsmak, detta utan vidare vetskap om filmens innehåll. Found footage, skräckgenren som det senaste decenniet gjorts till leda på alla sätt och vis man möjligen kan föreställa sig. Efter “Blair Witch Project” blev det en grej, efter “Cloverfield” blev det grejen i bestämd form. Förutom dessa två och skräckbefriade “Chronicle” har jag nog sällan sett ett berättigat exempel på detta nu oändligt urvattnade berättargrepp. I sig är det förstås inget fel på det, men det finns aldrig någonsin ett egenvärde i ett så simpelt grepp, och det är sällsynt att det utnyttjas på ett över huvud taget genomtänkt sätt.

“As Above, So Below” handlar om unga Scarlet Marlowe som söker efter den gamle alkemistens mytomspunna de vises sten. Med sig har hon bland andra Benji som dokumentärfilmar det hela och även sitt ex, fler följeslagare finnes på vägen. Efter att ha följt upp ett gäng ledtrådar och löst ett par pussel kommer de fram till att stenen finns i katakomberna under Paris, så de beger sig dit. Vidare pussel och gåtfulla labyrinter väntar.

Jag vet egentligen inte vad man ska säga om filmens handling, visst sjutton är det urlarvigt? Liksom – är det skräckfilmatisering av gamla Kanal 5-matinéserien “Kultjägarna” vi ska se? Samtidigt finns det någonting väldigt lockande i detta, det klassiska skattletaräventyret och den mystik som så ofta omgivit det. Jag kan inte låta bli att intresseras. Men det hindrar mig aldrig från att se klart, och det som då blir tydligt är att “As Above, So Below” är en ganska anskrämlig film. Det finns både logiska luckor i berättelsen som sådan såväl som frustrerande irrationellt manusförfattande, jag menar, var ligger rimligheten i att en uråldrig text som översätts från arameiska ger perfekta rim i modern engelska? Det är så dumt, det är så dumt. Vidare följer filmen varenda tänkbar skräckkonvention och gör de flesta av dem orättvisa genom att utnyttja dem illa. Nog hoppar jag till ett par gånger, men redan innan det sker irriteras jag av det förutsägbara och att jag går på den enkla. Och som befarat, found footage-greppet tillför inte någonting alls till filmen.

Utan tvivel en dålig film, det är ofrånkomligt. Men lika ofrånkomligt är det att jag är genomgående intresserad av vad som sker, och att det är hyfsat tjusigt att filmen i någon mån parallelliserar Dantes färd genom helvetet i den gudomliga komedin. Detta ger filmen små mervärden, och jag finner det bara så synd att man verkar ha gjort sitt yttersta för att förta dessa.