Assault on Precinct 13

Ethan Hawke är talangen som aldrig lyckas blomma ut. Både i “Bara en dag” och “Bara en natt” visade Hawke att han kan leverera en vardaglig dialog med en slående precision. Varken Johnny Depp eller Sean Penn väljer roller i filmer som “Taking Lives”, eller nu aktuella “Sista natten på station 13”. Hawke hade kunnat ha minst lika mycket respekt som ovanstående herrar om han och förmodligen också hans agent tänkt till innan de satt signaturen på kontrakten.
Det är en snöig och kall nyårsafton. En fångtransport, transporterande den mäktige gangsterledaren Marion Bishop tvingas att göra uppehåll i transporten på en nedläggningshotad polisstation. Utanför stationen jobbar dock en stor grupp kriminella på att få ut Bishop. Rollerna på polisstationen förändras snabbt, likaså relationerna mellan de inblandade – när vakter och fångar helt plötsligt står på samma sida i en kamp på liv och död.

“Sista natten på distrikt 13” är en remake på filmen med samma titel från 1976. Vad kan vi förvänta oss? Klichéer och långa och slarvigt skrivna dialoger som inte tillför någonting till filmen. Förväntningarna uppfylldes, tyvärr. Jag kommer aldrig att få tillbaka de två timmar av mitt liv som filmen dröjer. Ingen film bör få dig att tänka så. Denna gör det.

De hjärtlösa actionscenerna som radas upp scen efter scen är inte mer än beviset på vad en stor budget kan göra. Tänk om man inte hade så mycket pengar. Då hade man istället lagt energin på dialogerna och de klaustrofobiska tankarna som poliserna och fångarna har innanför stationens väggar. Utanför väggarna hade kanske kunnat ha en excentrisk psykopat, som med alla möjliga medel (inte 100 kilo sprängmedel) skall slutföra sitt uppdrag.

En gastkramande och oförutsägbar historia hade då kunnat skapas. Framförallt en historia utan så många hål i manuset. Det är just vad “Sista natten på distrikt 13” innehåller, hål i manuset. Många gånger om uppstår situationer som får en att le och bara skaka på huvudet.
De tio första minuterna är dock lysande, Ethan Hawke presenterar hela sitt register på ett perfekt sätt, då han som undercoverpolis förhandlar med några knarkhandlare. Scenen skapade förhoppningar som försvann lika snabbt de kom.

“Sista natten på distrikt 13” försöker och försöker att vara häftigt, imponerande och trendig. Egentligen blir det bara motsatsen, patetiskt, sömnigt och gammalt.