At Night I Fly

Folsom är känt genom Johnny Cashs konsert, nu får fängelsenamnet en ny anledning att hamna på allas läppar. Regissören Michel Wenzer tar oss till New Folsom Prison med dess många livstidsdömda fångar, en humanistisk resa som handlar mer om människor än själva fängelset. Vi får de vanliga fängelsefilmer-berättelserna om knivhuggningar och gängbråk återberättade, men de är varken fräscha eller centrala för filmens genomslagskraft. Istället är det At Night I Flys filosofiska ådra, signalerad genom titeln tagen från en dikt av fången Spoon Jackson, som berör mest och höjer filmen till något mer än en standarddokumentär om fängelsers dehumaniserande effekt.
Att “At Night I Fly” inte berättar vad de intervjuade fångarna sitter inne för är en fördel som öppnar upp möjligheterna för publiken att se dem som människor och inte bara brottsförövare. Filmen tappar stundvis fokus och glider iväg från det centrala temat om anstaltens konstprogram, som i trettio år har varit räddningen för många av livstidsfångarna men efter filmen tyvärr lagts ner. Med lite tajtare klippning hade filmen kunnat fila bort dessa redundanta delar och gjort den känslomässiga smockan som filmen ger än mer kännbar. Visuellt lyckas Wenzer och hans team fånga samma känsla av isolation och avskärmning som skapas mentalt av fångarnas berättelser om livet från insidan. Bilder, av till exempel fåglar som flyger över murar, som perfekt fångar både den enorma hopplöshet och den lilla hoppfullhet som präglar livet på New Folsom.