Publicerad kl 15:33 den 15 Nov 2013

av

Albin Wesley

albin@cine.se


De flesta minns nog Anna Odell från tidningsrubrikerna som följde hennes konstprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701”, då hon iscensatte en psykos på Liljeholmsbron. Folk tyckte att hon var helt galen i sin provokation. Med ”Återträffen” är hon tillbaka i det mediala utrymmet för att göra upp med sin skolgång. Men Odell är noggrann med att göra tydligt det faktum att hon inte gör filmen för att på något sätt få upprättelse för sina av mobbing sårade känslor, utan att ”Återträffen” handlar om att utforska ojämn gruppdynamik, individernas roller i det lilla kollektivet.

Filmen börjar med en skildring av just återträffen, där Odells högstadieklass ses igen efter 20 år. Anna spelar sig själv, så mycket står klart. I övrigt är det svårt för tittaren att veta vad som egentligen är verkligt och vad som är fiktion. Under middagen uppdagas diverse mindre välkomna gamla anekdoter när Anna gör sitt yttersta för att ifrågasätta de hemska maktordningar och hierarkier som hade förekommit i klassen. Så småningom tar det slut, och en ny del av filmen tar vid. Det uppdagas att vad vi beskådat är den fingerade versionen av återträffen där Odell föreställer sig ett värsta-fall-scenario, för till den verkliga träffen blev hon aldrig bjuden. Denna andra halvan av filmen är därför en metaskildring av skapandeprocessen kring filmen, där Odell bland annat ringer runt till gamla klasskamrater för att höra om deras syn på hennes nya film. Vissa av de uppringda går med på att ses, tittar på filmen, och diskuterar vad som setts. Alla dessa samtal är baserade på verklighetens motsvarigheter, även om skådespelare fått gestalta de berörda individerna.

Metaperspektivet i filmens andra halva skapar förstås en dubbel metanivå i dess första, vilket innebär två nivåer av dieges. Jag finner mig djupt imponerad av att Odell lyckas göra en så formmässigt stark film på sitt första försök som filmskapare. I filmens slut bjuds på en särdeles intressant scen där en av klassens värstingar träffar sin egen skådespelare. Mannen från filmens andra halva frågar då han som porträtterar honom hur det är att spela en verklig person, en karaktär hämtad från det verkliga livet. Metanivån i det här är förstås slående, eftersom skådespelaren som får frågan i själva verket spelar en man som spelar en man som spelar en verklig man. Ja, jag finner det fascinerande och genomtänkt.

Det viktigaste med ”Återträffen” är ju dock förstås huruvida den lyckas med sitt mål eller inte. Och det gör den. Det känns aldrig som att det är moralkakor som delas ut, utan Odell lyckas utmärkt med att utforma sitt objekt som en studie snarare än något annat. Genom mötena med sina gamla klasskamrater utforskas vissa maktstrukturer, och det framgår framför allt att även de nu vuxna människorna har väldigt svårt att vara ärliga mot Anna. Slutsatsen blir att människor överlag har svårt att ta sig ur sina inslagna spår, ofta i sin ovilja att konfrontera sitt förflutna. Den enda som vid filmens slut har blivit en bättre människa är just han som varit mest tillmötesgående vid möten, han som i filmens slut möter och konfronterar sig själv – vilket förstås ger detta metaperspektiv ytterligare en nivå.

Återträffen

Regi

Anna Odell

Skådespelare

Anders Berg,
Erik Ehn,
Kamila Benhamza,
Niklas Engdahl,
Sandra Andreis

Genre

Drama

Originaltitel

Återträffen

Premiärdatum

15 november, 2013

Språk

Svenska

Längd

88 minuter

Produktionsår

2013