Queens Escorts Brooklyn Escorts Long island Escorts NYC Escorts bestnyescorts.com Manhattan Escorts NYC naughty

Publicerad kl 00:00 den 25 Jul 2006

av

Michel Elmoznino Laufer

melaufer@cine.se


Ensamhet och isolering. Den japanske fiskaren Takata sitter ensam och isolerad uppe på klipporna och blickar ångerfullt ner över det vidöppna, ödsliga havet. Ångern fyller ögonen och kroppen till bredden, likt en ballong på väg att brista. Ålderns höst börjar närma sig, samtidigt som han reflekterar kring alla åren som gått. En tid han aldrig kan få tillbaka. De förlorade åren, sedan han svek och övergav sin son, för över tio år sedan. Vågorna bryts mot klipporna, en efter en, likt smällar från det förflutna. Takata omges av gråa moln, ödsligt isolerat landskap och kyla.
Det klassiska uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” kommer till sin fulla rätt i bildpoeten Zhang Yimous öppningssekvens. En scen som utgör en allegori över Takatas känslomässiga tillstånd, och sätter tonen för resten av filmen. En melankolisk känslodram om ensamhet och isolering. Om att göra upp med det förflutna, för att finna inre frid och försoning. Det är en återgång och förflyttning från Yimous senaste alster “Hero” och “Flying Daggers”, från wuxia-traditionens berättande, till de stillsamma känslodramer han gjorde innan.

Takata vill gottgöra sin son som inte vill veta av honom, som han bröt kontakten med för flera år sedan, då han blir uppringd av sonen Kenichis fru som berättar att Kenichi är döende i cancer. För att visa sin kärlek så beslutar Takata sig för att resa till Kina och filma en sångare, då sonen har en passion för en kinesisk maskeradopera som äger rum varje år.
Det blir såväl en resa, med många hinder och oväntade upptäckter, genom Kina som en själslig färd i människans innersta väsen.

Ken Takakura är lysande i sin subtila, nyanserade tolkning av fadern som är fast besluten att försonas med sin son innan det är för sent. Hans porträtt känns så genuint att man kan ifrågasätta ifall det är skådespeleri. Takakura använder sig mycket av ögonen för att förmedla sin karaktärs spektrum av känslor. Vemod, hopplöshet, artighet. Känslorna känns så påtagliga att de nästan går att ta på. Likt mästarna Edward Norton och Sean Penn från den amerikanska kontinenten lyckas Ken förmedla mer med några blickar in i kameran än vad många skådespelare gjort under hela sina karriärer. Under den långa resans gång så sympatiserar jag, lider jag med Takata. Jag beundrar hans eldvilja och fasta beslutsamhet att visa kärlek till sin son, trots alla de hinder som uppstår.

Tempot är långsamt. Men under den stillsamma ytan kokar det. Yimou målar vackert upp tragiska livsöden med fina bilder. Han låter varje scen ta sin tid. Ofta blir det tyvärr lite väl långsamt. Jag får en känsla av att man måste förstå Kina och Japans normer, koder och mentaliteter för att uppskatta berättelsen till fullo. För att förstå all den symbolism man använder sig av. Annars blir det stundom segt. Vackert men segt. Fans av konstnärliga asiatiska filmer kommer att få sig en existensialistisk dos filmkonst. Vackra bilder på kinesiska landskap och byar, tunga budskap om vikten att tillvarata relationer inom familjen och en utmärkt huvudrollsinnehavare gör det här till en fin film. Men ack så långsam.

Att rida ensam i tusen mil

Regi

Zhang Yimou

Skådespelare

Jiamin Li,
Ken Takakura,
Kiichi Nakai,
Lin Qiu,
Shinobu Terajima,
Wen Jiang

Genre

Drama, Utländsk

Originaltitel

千里走单骑

Premiärdatum

22 December, 2005

Språk

Japanska

Längd

93 minuter

Produktionsår

2006