Att vara och att ha

Lite varstans på den franska landsbygden är det fortfarande den klassiska byskolan som gäller i glesbygden. I Att vara och ha – en lovsång till livet har filmteamet, med regissören Nicolas Philibert (med ett förflutet som skådespelare) i spetsen, under ett år följt en skolklass om cirka dussinet elever i åldrarna 3-11 år, ganska anmärkningsvärt i sig. Klassen fungerar alltså både som dagis och skola.
Precis som i svenska tassemarker finns alltså fenomenet byskola kvar, där barn i olika åldrar samsas i en och samma klass. Läraren i just denna klass någonstans i Auvergne, kanske 50 mil rakt söder om Paris, heter George, är 55 år och har jobbat på denna skola de senaste 20 av de totalt 35 år han varit lärare. Vi får följa denne timide man när han tålmodigt lär ut den svåra konsten att skriva “mamma”, alltmedan sexårige Axel frågar om det är morgon eller eftermiddag. Han lär ut hur man gör pannkakor, och givetvis ska de äldre pojkarna vända dem i luften när de gräddas. Då kan det inte hjälpas att någon eller några hamnar på golvet i stället.

Den extremt tillbakadragna Nathalie är äldst i gänget med sina elva år. Med mild röst lär George henne skillnaden mellan radie och diameter, men det tycks inte fastna. Hon är duktig i franska språket, men matte är helt enkelt inte hennes grej. Lika svårt med matten har den rundnätte Julien, som får hjälp av mamma hemma vid köksbordet på kvällen. Innan dess har han redan hunnit hjälpa till på familjegården, där traktorkörning hör till de roligare sysslorna, och mockning i stallet de tråkigare. I köket växer den intresserade skaran åhörare som alla vill hjälpa till med dagens matteläxa, med varierande framgång. Julien rabblar de olika pluttifikationstabellerna, och var gång det blir fel får han en lätt lusing av mamma. “Sex gånger fem är 25.” Jaså? Smack! Tidigare på dagen har George fått mäkla fred mellan Julien, som har lätt att både ta och tala för sig, och den betydligt vekare Olivier. Senare i filmen får vi på avstånd se hur George tröstar den gråtande Olivier som är utom sig av oro för sin cancersjuke far.

Filmen följer klassen hela läsåret (man filmade hela 600 timmar), och vi får även följa dem på visit i den högstadieskola dit de äldsta kommer att uppflyttas efter sommarlovet. Enda dramatiken är väl när minstingen Alizé, tre år, tillfälligt försvinner under en sommarutflykt i det gröna. Och riktigt intressant blir väl filmen egentligen först när George intervjuas och redogör för sin bakgrund som barn till en spansk invandrare, och sin barndom som fattig bondson. Att han skulle bli lärare var det liksom aldrig nåt tvivel om, redan som barn brukade han undervisa sina klasskamrater och kusiner. Detta var dock bara möjligt tack vare stora uppoffringar från föräldrarnas sida.

Vi anar också att en epok är på väg att ta slut, då han pensioneras redan vid 57 års ålder, och myndigheterna allt mer sammanför barn i samma åldrar i gemensamma klasser på annan ort, vilket gör att allt fler barn får pendla till skolan. Lite sorgset blir det när George tar farväl av barnen inför sommarlovet, nånting som väl alla känner igen. Tyvärr går filmen aldrig på djupet, utom de få minuter George intervjuas. Det hela blir mest en stilla betraktelse över ett år i deras liv – eller som det heter i den svenska undertiteln, En lovsång till livet – och det är väl vackert så, men jag hade nog förväntat mig lite mer kött på benen, något lite mer djuplodande än barn som lär sig skriva, läsa och räkna, barn som leker, slåss, ramlar, gråter, tröstas…men här ställs inga frågor, inga problem blottläggs, det finns inga konflikter, och när filmen är slut reagerar man med en axelryckning. “Var det inte mer än så här?”