Aurora

I romersk mytologi är Aurora gudinnan som varje morgon öppnar himmelens östra port så att solen kan titta fram och värma jorden. På dagens Tellus är “Aurora” filmen som från Europas östra Rumänien öppnar upp våra sinnen och ger en ny topp åt den rumänska filmvåg som ridit högt sedan 2005 års “Herr Lazarescus död”, regisserad, precis som “Aurora”, av Cristi Puiu.
“Aurora” är antitesen till en “kvarterskrossare”, med dess tre timmars speltid, som gör det svårt för den att passa in i västerländska biografers programsättning, och långsamma tempo, som säkert kan alienera stora delar av publiken.

Och även om man känner man sig lite som stereotypen av en filmrecensent, som varje vecka överdoserar amerikansk eskapism och svensk Åsa Nissism i jobbet, när man ger den här sortens filmer höga betyg så kan man inte komma ifrån att det är filmer som “Aurora” som gör att film fortfarande pratas om som konst och inte bara som ett innovativt sätt att sälja varor genom produktplacering och annan sorts filmrelaterad reklam.

“Aurora” försätter oss från filmens första ruta mitt i Viorels, skickligt spelad av regissören själv, liv. Vi vet inte vad som har hänt eller vart han är på väg, inga tröttsamma expositionsscener här inte, men vi kan ana att han upplever någon sorts uppvälvande period i livet. Detta förmedlas med subtil berättarteknik som hela tiden bygger upp spänningen utan att släppa på det vardagliga i iscensättningen. Sakta men säkert får vi nya ledtrådar till och om Viorels sinnestillstånd och omvärld.

Kameraarbetet är så skickligt att det både lyckas vara osynligt, medan man tittar, och skina ljus på närvaron av en konstnär som skapar på toppen av sin förmåga, när man kontemplerar filmen efteråt. Något som kan sägas gälla hela filmen som lyckas få publiken att leva sig in fullständigt i filmen, de tre timmarna flyger förbi, utan att motarbeta det kritiska tänkande som gör det möjligt för verket att säga något om världen utanför den egna berättelsen, som t.ex., som i det här fallet, människans ambivalenta natur, svartsjukans mörka kärna eller vardagslivet i Bukarests sjaskiga utkanter.

“Aurora” är andra delen i en planerad filmsvit på sex filmer, inspirerade av Eric Rohmers “Sex moraliska berättelser”. Och även om sådana här populärkulturella eller konstnärliga projekt har en tendens att stanna på idéstadiet, så får intentionen hjärnvätskan att rinna lite snabbare. För om “Aurora” kommer så här lång i sitt försök att definiera det mänskliga tillståndet så är det inte utan man undrar om filmserien som helhet kan förklara meningen med livet, universum och allting (utan att använda sig av siffran 42).