Publicerad kl 00:00 den 17 Dec 2009

av

Sebastian Lindvall

slindvall@cine.se


Mänskligheten har i Pandora funnit en ny planet att länsa på tillgångar, problemet är att guldgruvan bebos av infödingar som kallas Na’vi – blåhudade varelser med dåligt humör. Rullstolsbundna Jake Sully (Worthington) blir erbjuden att överta bortgångna broderns arbete. Deras gemensamma genkod blir Jakes anslutningspass till Avatar och möjligheten att kontrollera en alldeles egen Na’vi-klon för att infiltrera fiendelägret. Väl där öppnas Jakes inskränkta ögon för oväntade perspektiv.
I filmer som ”Dancing with Wolves” och ”The Last Samurai” har Hollywood tenderat att skildra vithet som underutvecklade civilisationers sista hopp. Även här är vita mannen den livsviktiga kunskapskällan. Om man överser karaktärsgalleriet märks snart att testiklar rimmar med teknik medan kvinnor står närmast naturen. Till och med Sigourney Weavers chefsforskare verkar redo att lämna stetoskopet, bara hon får ligga i gräset och lukta på blommorna. Men ”Avatar” behandlar trots detta kolonisations- och genusproblematiken någorlunda taktfullt. I slutändan framstår varken kvinnan eller främmande rasen som primitiv, snarare de som alltid legat steget före medan mansgrisiga teknikfetischister driver världen till undergång.

Jakes handikappade kropp är en föredettings som enbart fått jobbet på fysiskt överlägsna broderns meriter. För honom blir Avatar-teknologin en förlängning av mänskliga kroppen – liksom 3d-glasögonen blir för oss i salongen. I det avseendet är Sully en optimal huvudperson, i Na’vi-skepnad ett ivrigt barn som nyfiket kastar sig mellan träd och klippor, helt utan vuxna människans rädsla att skada sig. Han blir den perfekta farkosten; en reseledare som fascineras lika mycket av destinationen som den turistande publiken.

Med dåligt balanssinne och en kopp kaffe innanför västen blir den visuella upplevelsen en psykosomatisk utmaning. André Bazin förespråkade djupfokus för ökad realism, men Cameron för skärpdjupet genom en illusorisk torktumlare – de olika bildplanen blir attraktioner på ett nöjesfält. Som åskådare får du noggrant välja vad du ska koncentrera dig på. Räkna med att undertexten och det omkring diffuseras illa kvickt. Försök inte ens att kontrollera synfältet, om du inte vill känna perceptionen slås ut och knäna dekoreras med senaste måltiden. Animationerna visar en förståelse och känslighet för tyngdlagen, i svidande skavsår och explosiva eldflugor. Hypermedieringen är fantastiskt uppslukande bakom paneler och styrspakar, när marinsoldater manövrerar stridsrobotar och barnslig viftar armarna i cockpiten för att attackera omgivningen med kniv.

Actiongenrens messias har återvänt efter milstolpar som ”Aliens” och ”Terminator 2: Judgement Day”. Att han varit med i matchen sedan länge märks i alla klichétyngda bilder – tänk blåmålade Mel Gibson tiofalt – men det är rytmen och erfarna hantverket som övertygar. Actionsekvenserna fulländar det vi tidigare sett, skakar fram överraskningar i de exotiska farornas krypin. Och precis innan tempot någonsin hinner halta är huvudpersonens berättarröst där för att ta genvägar genom tid och rum. Strukturen blir därför emellanåt episodisk, men lyckas alltid åter slänga in oss i nuet och spänningens hetta.

James Cameron utstrålar en oerhörd ambivalens med sitt livsverk. Predikan om hur mänskligheten öppnade Pandoras ask när teknik tilläts våldta moder jord, samtidigt som tekniken är ett oumbärligt kommunikationsmedel och bryggan mellan skilda kulturer. Och ej att förglömma är det tre timmar med 3d-glasögon på nästippen som bidrar med förståelseramen. ”Avatar” är trots detta precis allt den utger sig för att vara: en biografens räddare som lockar publik efter mottot ”större är bättre”. Och jag är redo att hålla med, när blodruset väl lagt sig och hjärnan anpassats för neonlysande pollen som faller utanför duken. 00-talets bioupplevelse är en fulländad genrebemästring, som sparkar in luckan till framtidens visningsfönster och exemplifierar drömfabrikens yttersta möjligheter.

Avatar

Regi

James Cameron

Skådespelare

Giovanni Ribisi,
Joel Moore,
Michelle Rodriguez,
Sam Worthington,
Sigourney Weaver,
Stephen Lang,
Zoe Saldana

Genre

Action, Äventyr, Fantasy, Science Fiction

Originaltitel

Avatar

Premiärdatum

18 december, 2009

Språk

Engelska

Längd

162 minuter

Produktionsår

2008