Aviator

Leendet blir bredare, det drar sig högre upp mot kinderna och tvingar min mun att öppna sig en smula för att blotta tänderna i ett ofrivilligt Hollywoodleende. Lamporna har knappt släckts helt och hållet och filmens inledning har precis börjat projiceras på bioduken. Ändå sitter jag där och fånler, fånler för att det är så bra, så snyggt och så proffsigt gjort.
Howard Hughes hade inte ens fyllt nitton den dagen 1924 då han blir föräldralös efter att hans far hastigt avlidit. I vilken film som helst skulle Howard Hughes kunna framställas som en stackars yngling utan någon att luta sig mot. Istället väljer Martin Scorsese att berätta den sanna historian om den amerikanska drömmen personifierad. I denna väldigt dokumentära dramafilm skapas det kanske vackraste personporträttet hittills om Howard Hughes verksamma år som snygg, förmögen och framgångsrik filmregissör tillika världsberömd flygpilot, innan han blev dum i huvet och stängde in sig på sitt rum tillsammans med ett par årsförbrukningar våtservetter och fobier för allt.

Jag småfnissar, en snorrik familj på en herrgård säger att de är socialister. Det är inte roligt, likt förbannat kan jag inte sluta dra på smilbanden över den felfria presentationen som skapar humor av ingenting. Jag biter på naglarna, en man skäller ut en annan man. Det är inte spännande på något sätt och ändå kan jag inte låta mina fingrar vila oskyldigt i mitt knä på grund av det tokigt välplacerade ljudspåret.

Jag sväljer i hopp om att inte kräkas, några flaskor urin står på golvet. Det borde inte vara äckligt, men med några av världens skickligaste kameramän blir det så kliniskt och snuskigt på samma gång att det är svårt att förstå.
Jag håller andan, ett flygplan susar förbi ett par meter ovanför marken i väldigt hög hastighet. Det är sånt folket i flygledartornet på Arlanda ser varje dag, men med de där smådetaljerna blir det så otroligt snyggt.

Det är de där smådetaljerna och den fantastiska och verklighetsbaserade historien om Howard Hughes liv som gör filmen så bra. Den har det där som får mig att behålla mitt fåniga Hollywoodleende hela visningen igenom!