Bandidas

Vännerna Penélope Cruz och Salma Hayek (eller är det bara PR att de är vänner) hade aldrig fått spela in en film tillsammans. Luc Besson slängde upp ett manus på bordet och erbjöd spanjorskan respektive mexikanskan varsin roll som banditer. Vad de inte visste var att två, helt oprövade och tvivelaktigt utbildade norrmän skulle regissera.
Allt verkar skilja Sara, dotter till en rik bankman, och Maria, uppvuxen i en fattig bondfamilj, åt. Detta fram till Tyler Jackson, en representant för New York Bank & Trust, dyker upp och förenar dem genom en tragedi där båda deras familjer splittras. Sara och Maria bestämmer sig båda två för att hämnas sina familjer och försvara Mexicos- och böndernas land genom att bli djärva bankrånare och rånar alla Bank & Trust-kontor i regionen.

“Bandidas” och liknande produktioner – snygga tjejer, action och snabbt skrivna manus – är inte producerade för att sätta avtryck. De ska inte få oss att tänka och reflektera huruvida huvudkaraktären lider av en mental sjukdom eller inte. Luc Besson vet. Han är en manusmaskin. Dumma actionfilmer står ständigt på fransmannen lista över filmer han ska skriva. Besson skapar de filmer som filmbolagen ber honom att skriva. Besson tjänar lättförtjänta pengar och blir säkert nöjd, men vi andra blir det till föga. Penélope Cruz och Salma Hayek semestrar ihop – och pratar då spanska. Nu ställs de framför kameran och ska plötsligt finna personkemi på ett helt annat språk. I mexikanska miljöer känns det genant att skådespelarna levererar repliker på bruten engelska. Cruz och Hayek har vi lyssnat på förr, så vi vet vad vi väntar oss, men när klichébilden av en mexikansk bonde inleder en mening med ett “seniorita“, för att sedan stappla sig fram på engelska – med desperat röstcoach i bakgrunden – känns allting bara så fel och desperat.

Historien är självklart inte mycket att hänga i julgranen, och vad som skulle kunna bli filmens behållning – Cruz och Hayek är likbleka och får inte utnyttja sina register. Respektive har aldrig porträtterar några karaktärer som fått mig att ropa wow, när de pratar engelska – på spanska däremot, då är wow bara förnamnet. Norrmännen som stått bakom kameran har inte stått för ett noggrant bakomarbete. Kulisser imponerar inte nämnvärt och hela den mexikanska 1800-talstouchén infinner sig aldrig.

Sam Shepard glänser i några minuter då han ska få tjejerna att dra åt samma håll. “The hardest part is not to rob the bank”, säger han, “it’s to getaway”. Sätt er aldrig i den situationen att ni måste fly från biografen, “Bandidas” bör undvikas. Men, bästa kompisarna lär ju haft roligt på inspelningarna. Det är ju alltid något. Eller?