Bang Bang Orangutang

Det här liknar ingenting man tidigare sett. Bortsett från delar av Dag och natt. Simon Staho och Mikael Persbrandt är här tillbaka i ett nytt samarbete med Staho som regissör och manusförfattare och Persbrandt i huvudrollen. Och då brukar det ju gå ganska bra. Dessvärre inte utan skönhetsfläckar i nya Bang Bang Orangutang.
Åke Jönsson är en man mitt i karriären. Som chef är han domderande, som människa känslokall och som familjefar obefintlig. Men under en av alla sekunder där Åke inte klarar av att fokusera på allt det som händer i omgivningen rasar allt och blir mörkt. När ljuset tänds är det stora vrålåket utbytt mot en gul taxi och en kamp för upprättelse tar vid.

Detta är ingen komedi. De skrikigt gula affischerna basunerar kanske ut någonting annat, men filmen är med rätta placerad i dramagenren. För Åke Olsson är inget annat än tragisk och det är också den berättelse som skildras. Tragisk – och faktiskt alldeles omöjlig att förutse.

Rollistan är lång och imponerande; här har regissören (tillika manusförfattaren) Simon Staho verkligen prickat rätt. Mikael Persbrandt är till att börja med fullständigt enastående i sin rolltolkning av Åke Olsson. Och det ska poängteras att han verkligen sätts på prov här i och med den klassresa som hela filmen bygger på. Namn som Börje Ahlstedt, Michael Nyquist och Fares Fares har alla ytterst små roller, men deras medverkan höjer filmens trovärdighet och därmed också helhetsbilden. Nya fyndet Mimmi Benckert växer sig in i sin roll sakta men säkert och Lena Olin hade gärna kunnat få en större roll i filmen nu när hon är på kort Sverigevisit mellan alla Hollywoodproduktioner. Vidare är det scenografiska arbetet med våra mått mätt exemplariskt bra där ljud och ljus bildar en väl fungerande enhet och gör filmen till en njutning att se på.

Riktigt lika njutbar är emellertid inte helheten. Alltför stort ansvar läggs på Persbrandts axlar och det tenderar att bli lite lätt tröttsamt i längden. Dialogerna haltar och uppvägs bara nästan av aktörerna på duken. Särskilt spännande blir det heller aldrig även om Åke Olssons egen dråplighet sätter krokben för mycket på vägen tillbaka till ett värdigt liv.

Filmens spretighet gör att den är svår att värdera. Å ena sidan bjuds man på fler kända ansikten och bättre scenografiskt arbete än vad som brukligt är i svensk film. Å andra sidan blir man lite sorgsen när man förstår hur mycket flera av filmens stora namn begränsas att prestera av det inte lika genomarbetade manuset.

Men: det här liknar ingenting man tidigare har sett.