Publicerad kl 00:00 den 13 Aug 2005

av

Johan Magnusson

jmagnusson@cine.se


Det värsta med den här historien är att den är sann – ”Based on a true story”. Det bästa är att på det sätt det verkliga skildras i ”Barnen som inte fanns”, eller ”Nobody Knows” som den heter på engelska, är hjärtskärande. Och väldigt, väldigt bra.
Redan i prologen kommer man till insikt om att detta har hänt på riktigt. Den unge Akira har övergetts av sin mor Keiko och ensam tvingats ta hand om sin övriga familj, två yngre systrar och en dito bror. Det här är en historia om en mycket ung familjs yttre och inre förfall, där det blir uppenbart hur viktigt det är med vuxna förebilder och, inte desto mindre, familjeförsörjare.

Akira, 12, kommer till Tokyo med sin mor och checkar in i en sjaskig hyreslägenhet i en av stadens förorter. På olika sätt droppar senare ytterligare tre syskon till Akira in i lägenheten och en ny epok i deras unga liv kan börja. Redan från allra första början har man klart för sig att familjen är brokig med en ensamstående mamma och fyra barn, alla med olika pappor. De långa arbetsdagarna för mamma Keiko tvingar Akira att ta ett stort ansvar för såväl syskon som hushåll – uppgifter han är på tok för ung för att bemästra och samtidigt kunna leva ett eget liv. Och när Keikos frånvaro blir längre och längre för att slutligen bli bestående hamnar alla halvsyskonens liv i fritt fall.

De mörka utsikterna för barnen till trots kan man inte undgå att sitta med ett smalt leende på läpparna under stora delar av filmens gång. Kanske är det de korta ljusa inslagen i karaktärernas vardag som gör det, när tittaren får glädjas åt det allra minsta under en för barnen närmast helvetisk tid. Kanske är det nämnda barns livfulla och nyansrika karaktärer, skapade av fyra fantastiska unga aktörer, med Yûya Yagira (bästa manliga skådespelare, filmfestivalen i Cannes 2004) i spetsen. Eller kanske är det bara filmens fantastiskt rika bildspråk i kombination med harmonisk och stämningsfull musik.

Under många scener i filmen blir man orolig. När bildspelet inte omedelbart går över till nästa scen oroas man för att något betydelsefullt – och i den här filmens fall hemskt – ska hända. Men man inser snart att den tilltagna längden på filmen är tilltagen just för möjligheten att skildra det lilla väsentliga. Saker som hade förbisetts i kortare produktioner får utrymme här. Det känns befriande.

Det som står ouppfyllt på önskelistan och som filmen missar att ta upp är framförallt Keikos version av händelseförloppet. Mycket, kanske alltför mycket, kretsar kring Akira och det kan göra att dramatiska händelser för övriga karaktärer kan kännas alltför plötsliga. Men när känslostormen väl har lagt sig finns det på nytt tid att njuta. Och samtidigt inte kunna släppa det faktum att liknande fall utvecklas till mänskligt lidande. Just nu. I den sanna verkligheten.

Barnen som inte fanns

Regi

Hirokazu Koreeda

Skådespelare

Ayu Kitaura,
Hanae Kan,
Hiei Kimura,
Momoko Shimizu,
You,
Yûya Yagira

Genre

Drama

Originaltitel

Dare mo shiranai

Premiärdatum

12 augusti, 2005

Språk

Japanska

Längd

141 minuter

Produktionsår

2004