Basic Instinct 2

Basic Instinct 2 är ingalunda en film som kommer att vinna ett pris av något slag eller som vi kommer att minnas om två år. Trots det har den ändå alla ingredienser som krävs för en bra thriller, och jag får erkänna att jag blev positivt överraskad efter att ha sett den. “Uppföljare är alltid sämre än originalet”, lyder ordspråket som varje filmrecensent har i baktanke när en uppföljare släpps men Basic Instinct 2 klarar sig ändå tack vare en halvsmart handling och en bra thriller-känsla.
Den förföriska romanförfattarinnan Catherine Tramell (Stone) har ännu en gång fått problem med lagens långa arm, och Scotland Yard kontaktar psykiatrikern Andrew Glass (Morrissey) för en bedömning. Men liksom kommissarien Nick Curran i den första filmen, fascineras även Glass av Tramell och luras in i ett sensuellt, förföriskt spel.

Handlingen är smart men kan ibland bli rörig när det bollas med huvud- och bikaraktärernas förhållanden till varandra, och det kan ibland bli svårt att hänga med i svängarna. Filmens slut är utan tvekan Basic Instinct 2:s starkaste kort, även om vägen dit är mindre angenäm trots ett antal välplacerade och oväntade vändningar. Dialogerna är vassa och Sharon Stone gör en bra insats som en sexig och intelligent psykopat. Stort plus för musiken som hjälper till att höja den krypande stämningen i några av de mindre spännande scenerna.

Ändå kunde man önska att Basic Instinct 2 var lite kortare och lite mer fokuserad på den röda tråden som i vissa fall är en aning oklar. Dessutom kunde man kanske ha skippat ett par av de många och mycket vågade sexscenerna som ibland endast verkar finnas där för att visa att man kan tänja på censurens gränser.

Knappast världens bästa film, men definitivt inte den sämsta. Betyget hamnar med andra ord någonstans i mitten.