Beck – I stormens öga

Det här är Beckfilmen som borde heta Gunvald. När Harald Hamrell beskriver skillnaden mellan Peter Habers och Mikael Persbrandts skådespel målar han upp bilden av Haber som strikt och disciplinerad med ständigt perfekt inövade repliker, medan Persbrandt blir en ren motsats med sin avslappnande inställning till skådespeleriet när han dyker upp på inspelningen utan att ha övat in en enda rad. Och det här är hans största förtjänst som skådespelare helt avgörande för den senaste filmen.
Hans aura av skiter i allt genomsyrar rolltolkningen och får honom att agera med en fräschör och spontanitet som gör Gunvald Larsson oerhört levande bland en lång rad fullkomligt mekaniska rolltolkningar. I stormens öga gör Gunvald Larsson involverad i handlingen på ett personligt plan när en tidigare älskarinna blir mål för Säpos spaningar mot terroriststämplade miljöaktivister, han tar lagen i egna händer och agerar efter personlig moral när han försöker reda ut den härva som terroristnätverket utgör.

Filmen sneglar flitigt mot James Bond och en analys av I stormens öga efter Ecos mall skulle antagligen falla ut väl, parallellerna blir inte bara tydliga hos actionhjätens persona, utan även bitvis i handlingens struktur, i porträtteringen av skurken samt i den förvånansvärt frapperande biljakten över Valhallavägen och ner i Frihamnen där Gunvald Larsson hanterar sin Lexus ungefär lika försiktigt som ett par jeans.

Jag har inte sett särskilt många Beckfilmer efter Mannen på taket, men det här är tveklöst en av de bättre sedan Carl-Gustaf Lindstedts gjorde sin insats som Martin Beck. Och det är i princip tack vare Persbrandts insats.