Beck – den svaga länken

Filmerna om vår kära poliskommisarie Martin Beck tycks aldrig sluta produceras. “Beck – Den svaga länken” är den 22:a i raden av filmer om Beck, och tyvärr blir resultatet precis så dåligt som vi börjar vänja oss vid när det gäller Beck-filmer.
Beckserien använder sig som vanligt av metoden att blanda in samhällsaktuella teman i sina filmer, och denna gång är det våldtäker som är huvudtemat. När en ung kvinna hittas mördad i en park, kallas kommisarie Beck till platsen för att undersöka vad som har hänt. En omfattande polisutredning inleds för att reda ut vem som egentligen är mördaren, men dagarna går och ovissheten är fortfarande stor hos polisen. Ända tills Beck börjar sätta pusselbitarna på plats.

Beckfilmerna har alltid försökt att ha någon typ av bihandling vid sidan av det som är det centrala i filmen. I detta fall är det en patetiskt framtvingad och intetsägande sådan som vi får se. Det är nämligen en eventuell relation mellan Gunvald och Becks dotter som försöker aggera sidohistoria, Beck blir naturligtvis rosenrasande – medan man som tittare bara tycker att det är larvigt. Det hade blivit både enklare och bättre att fokusera på huvudhistorian fullt ut, istället för att skriva en bihandling bara för sakens skull.

Det är uppenbart att både Mikael Persbrandt och Peter Haber börjar tröttna på sina roller som poliser, och i denna film är det ganska uppgivna prestationer vi får se av både Haber och Persbrandt. Det mesta är sig visserligen likt, Gunvald levererar sina oneliners medan Beck sitter och grubblar, men den entusiasm vi tidigare har sett av skådespelarna är som bortblåst. Och detta gäller inte bara skådespelarna, utan hela produktionen. Det blir varken spännande eller roligt, vilket i vanliga fall ska vara hela grejen, både med Beckfilmer och med polisfilmer generellt.

Mitt hopp om att Beckfilmerna någonsin ska bli bra, eller åtminstone hålla den klass som de gjorde en gång i tiden, börjar så saktliga slockna. Peter Haber och Mikael Persbrandt är trots allt två av Sveriges mest erfarna skådespelare, och det känns larvigt att de ska ägna sig åt filmer av den här kalibern. Räcker det inte med 22 filmer?