Beck – Skarpt läge

Sveriges mest älskade poliser, Martin Beck och Gunvald Larsson är åter igen tillbaka i åtta nya filmer. Den första, med titeln “Beck – skarpt läge” är precis som svenska polisfilmer brukar vara, förutsägbar, halvspännande och smårolig.
Precis som vanligt när Martin Beck är i farten, inleds filmen med att man får se brottet som begås. I detta fall hittas en man mördad i ett hus med en hel del konstiga företeelser kring mordet. Vad som till början ser ut att vara ett vanligt mord visar sig snart vara betydligt mer invecklat, och kvinnomisshandel blir huvudtemat i filmen. Samtidigt vänds Gunvalds liv upp och ned då han får nys om att sin egen syster ständigt misshandlas av sin man.

Den största förändringen som har skett sedan vi såg en film om Beck sist är att den lägger större vikt vid bihandlingarna än tidigare. I min mening alldeles för stor vikt. Istället för att som vanligt fokusera på själva brottet i huvudsak och sedan låta bihandlingarna utgöra en liten del av filmen, har man här beslutat sig för att göra relativt stor sak av Gunvalds problem. Ibland får man nästan känslan av att filmen på ett dokumentärt plan vill förmedla vilket stort problem kvinnomisshandeln är i vårt land, något som inte hör hemma i polisfilmer. Dessutom känns det som att den 17e filmen om Beck vill vika undan lite från den traditionella svenska polisfilmen genom att röra sig på djupare och mörkare mark än tidigare.

I övrigt är denna film ganska lik de tidigare filmerna om Beck. Peter Haber och Mikael Persbrandt tolkar precis som vanligt sina roller helt ok utan att göra några fantastiska insatser. Och precis som vanligt står Becks granne för filmens mer humoristiska inslag.

Trots att bristerna är många och trots att den inte riktigt når upp till samma klass som de bästa filmerna om Beck så står den sig ändå ganska bra i konkurrensen och riktigt tråkigt blir det aldrig. Att se den på bio känns dock som att kasta 85 kronor i sjön. För filmerna om Beck är och förblir bäst på söndagskvällar på TV4.