Begärets lag

Det är något i Almodovars bildspråk som gör hans karaktärsskildringar obehagliga. När de naiva färgsättningarna i scenografi och kostym talar motsatt språk till rollerna de klär.
Historien om filmregissören som i arbetet med sitt nya manus hämmas av sin sexualitet istället för tvärtom, slits mellan konstnärlighet och skuld mot sin syster och försöker förstå sig själv och männen han älskar. Manuset är starkt, samtidigt är det i karaktärerna som motiverar Begärets lags existens. Handlingen blir sekundär när beskrivningarna av den homosexuelle filmregissörens liv avbildas trevande och utan behov av att vara välartikulerat.

Det är något genomgående för karaktärerna, Almodovar kan introducera utan att presentera, låta en figur glida in i bild utan att man riktigt förstår dess plats och först några scener efteråt klargöra dennes position och funktion. Likt pussel med diffusa kanter växer rollerna över Almodovars storyboard medan filmen utvecklas.

Det uppstår fina kontraster genom filmens metasituation, primärskådespelet förser sig med täthet och realism när det ställs mot de scener som tar plats under filminspelningar där skådespelarna låter sina roller anta ännu en roll. Eusebio Poncela i huvudrollen som regissören blir dock den figur man förundras mest över. I ett par välklippta scener skildras hans svårgreppbara sorg och ångest fantastiskt genom mimik och foto, men han blir också tittarens dörr till de övriga karaktärerna i filmen. När det psykiskt sjuka, eller åtminstone –avvikande, ställs mot publiken är det genom Poncelas rolltolkning vi upplever det.

Och här växer filmen från att vara en skildring av kreativitet till att närma sig Hitchcock via Chabrol, när de släta karaktärerna blir psykologiska labyrintvrak genom kvicka manuskast står man med munnen lika vidöppen som när de sista minuterna i Slaktaren eller Brudtärnan viner förbi. Då är Almodovar som bäst.