Beowulf

I en tid då datoranimerad action aldrig varit mer populär hos de unga generationerna är tajmingen för “Beowulf” perfekt. De flesta har nog hunnit smälta “300” och nu kommer reprisen. Det mesta är varandra likt. Det visuella, berättandes och våldet.
I en tid då stil går före substans känns ändå konceptet med performance-capture redan uttjatat, trots att tekniken som skapat “Beowulf” inte används mer än vid ett par tillfällen tidigare. Hur utslitet kommer CGI-rendering och performance-capture då vara om 20 år?

I en tid av hjältemod, dräper den store krigaren Beowulf demonen Grendel och drar på sig Grendels monstruösa, men samtidigt betagande, moders ilska. Den sammandrabbning som följer kommer att förvandla en kung till en legend.

Ingen manusförfattare hade kunnat rädda Robert Zemeckis andra film där han använt sig av performance-capturetekniken (“Polarexpressen” var den första). Zemeckis egen fascination för det tekniska tar helt och hållet fokus från historien i sig. Renderingen av de riktiga skådespelarnas ansikten fungerar så väl att animationen mest känns överflödig – inzommat ser ju alla ändå helt normala ut. Men, så fort de pratar eller rör sig – blir alla inte mer än plastdockor.

Om tio år kanske “Beowulf” (tillsammans med “300”) kommer att framstå som nyskapande filmskapande som underlättade skapandeprocessen för riktiga actionfilmer. Men för närvarande känns det visuella som allting bara är på låtsas.