Besatt

“The Exorcism of Emily Rose” eller “Besatt” som filmen heter på svenska är skildringen av en snart tjugoårig flicka som av den katolska kyrkan anses ha blivit besatt av demoner. Emily Rose (Jennifer Carpenter) har påbörjat sin universitetsutbildning och lämnar sin familj samt sitt hem på landet. Hennes liv är underbart, hon är lycklig, positiv och förväntansfull inför framtiden. Tills en natt klockan 03:00 när hennes återkommande “hallucinationer” inleds.
“Besatt” kretsar runt Emily Roses sista månader i livet och om den rättegång som hålls mot fader Richard Moore (Tom Wilkinson), familjens präst som utfört en plågsam exorcism på henne. Vi får i huvudsak följa advokaten Erin Bruner (Laura Linney) som tar sig an uppgiften att försvara prästen med motivet att bli delägare i advokatfirman hon jobbar för.

Redan från början infinner sig något dystert som griper tag om en och förmedlar en historia som berättas riktigt bra. Att få följa Erin Brauner arbeta och leta fram bevis för att styrka att fader Richard Moore inte var vållande till Emilys död är spännande och intressant. Samtidigt har filmen en obehaglig känsla implanterat i sig, och man ska inte sticka under stolen med att man hoppar till ett antal gånger.

En av filmens styrkor är effekterna och det lysande skådespeleriet av framförallt Jennifer Carpenter som gör en fenomenal tolkning av den besatta Emily Rose. Flera scener med anormala kroppsliga vanställningar skapar rysningar som får en att vilja lämna biosalongen. Laura Linney som spelar Erin Bruner har bland annat medverkat i “Kinsey” och “Mystic River”, också hon gör en felfri insatts.

Förutom att fotot är väldigt mörkt så är det behagliga och stämningsfulla miljöer och det finns inte mycket att svartmåla. Personen bakom filmen är Scott Derricson, som har som för mig har varit en okänd regissör. Jag har inte sett några av hans tidigare filmer, men här lyckas han göra bra ifrån sig. .

“Besatt” föll mig precis i smaken och jag är övertygad om att många andra biobesökare kommer att uppskatta och känna obehagliga känslor av den här filmen. De två timmarnas speltid är det som jag kan tänka mig att vissa biobesökare kan irritera sig på, faktum är att lever man sig inte in i filmen kan den nog uppfattas långsam och ganska alldaglig.