Bilar

Jag befinner mig på den mäktiga avenyn Champs Elysées i Paris, i högerhanden har jag den provisoriska biljetten och i vänsterhanden vad som förhoppningsvis ska hålla mig kalla de närmaste två timmarna. “Toy Story” och “Ett småkryps liv”, ofta beskrivna som renodlade mästerverk, regisserades av John Lasseter och i år har den 49-åriga animatören gjort det igen. Denna gång med en film om talande fordon – en idé som kan låta en aning löjlig – men man känner ständigt igen animationsstudion Pixars känsla för kreativitet, skönhet, och framförallt, listighet.
Lightning McQueen, röstspelad av Owen Wilson, är den snabba racerbilen som nyligen blev känd inom motorsportsbranschen. Han får en plats i rampljuset redan efter de första tävlingarna, men ändå siktar han på att vinna den prestigefulla Piston Cup i Los Angeles. Genom att ta den så kallade Route 66 till Los Angeles hamnar Lightning McQueen i knipa med lagen då han åker fast för fortkörning. Som straff får han göra samhällstjänst i det lilla regionen Radiator Springs där han senare lär känna de andra bilarna, Sally, Doc, Mater och de andra.

Även om filmens handling och koncept var oundviklig att få fram, så framvisar ändå Pixar att “Bilar” blev bättre än vad man hade trott. Det är inget snack om att “Bilar” uppnår “Toy Story”-nivån och animationerna och effekterna är otroligt mycket snyggare än alla tidigare Pixar-filmer. Reflektionerna på exempelvis bilarnas kaross är effekter som lär få de flesta att häpna. Pixars känsla för skönhet och detaljrikedom är ständigt närvarande och det är lätt att börja fundera på hur långt animerade filmer egentligen kommer att gå.

Men de fantastiska animationerna är emellertid inte bara frid och fröjd. Även om animationerna är spektakulära, kan det bli ganska tröttsamma för många, speciellt småbarn, då filmens snabba scener och rörelser sker i vissa segment. Med det följer det också ett ganska stort problem när det handlar om filmens åldersgräns både när det gäller manus och animation. Manuset, som till största del är skrivet av Dan Fogelman, är helt okej för denna typ av film, men det kunde ha blivit något bättre – då menar jag fler skämt och ännu mer satir. Underhållningsvärdet sjönk i och med att det i stort endast var bilarnas ansiktsuttryck och beteenden som får oss att le. Ansiktsuttrycken spelade stor roll i exempelvis Pixars kortfilm “One Man Band” där den lilla Tippy visade en arg, en ledsen och en glad min – och det uppskattades verkligen så av tittarna att filmen blev Oscarsnominerad för bästa animerade kortfilm. I “Bilar” har man utvecklat denna typ av humor, vilket stundtals blir hejdlöst roligt.

Sammanfattningsvis visar Pixar, med sin mångfald, återigen att man är en animationsstudio som spelar i en egen division. Nämnde någon DreamWorks?