Black Hawk Down

Vi befinner oss i Mogadishu i Afrika, där en elak diktator styr sitt land med järnhand. Folket svälter och millisen drar sig inte från att döda oskyldiga. President Bill Clinton beslutar sig för att skicka iväg en grupp specialtränade soldater för att bringa ordning i landet, och som alltid är USA hjältarna i den här typen av filmer.
När de ska utföra en militär markoperation med understöd bestående av de överlägsna Black Hawk-helikoptrarna går inget riktigt som de tänkt sig, och våra tappra krigare är snart i underläge. “Black Hawk Down” följer den uttjatade trenden att “bra” filmer ska bygga på en sann historia. På det viset verkar producenterna vilja få oss att känna mer för rollkaraktärerna och se filmen med andra ögon. Och visst, själv köper jag väl delvis tricket med att göra en film på det här viset. Den för ett annat djup på något sätt, även om skådespelarna känns igen från andra filmer. Och när en regissör som Ridley Scott håller i rodret kan man alltid räkna med hög närvarokänsla för biobesökaren.

Den här filmen är sannerligen inget undantag. Från det att filmens titel kommer upp till att sluttexterna börjar rulla är man som fast i stolen, och detta trots att karaktärerna inte är speciellt välutvecklade i filmen. Faktum är att jag inte ens kan minnas vad huvudrollsinnehavarna heter. Trots detta är all action fruktansvärt välregisserad. En del fiender känns för stereotypa för att vara sanna, och ja, amerikanarna har ju givetvis all rätt att gå in och meja ner stenkastande ociviliserade afrikaner.

Allt sköts ändå mycket smidigt och filmen visar faktiskt vilket fiasko operationen var. Josh Hartnett som ledare för sin grupp soldater är ganska trovärdig. Den här filmen är trots sina brister väl värd att se, och fungerar som en bra popcornfilm.