Black Sheep

Första gången jag hörde talas om “Black Sheep” trodde jag att det var ett skämt, och för världsberömda Weta Workshops skull önskar jag att det faktiskt var ett. “Black Sheep” är inget annat än en riktigt usel film där absolut ingenting förutom specialeffekterna fungerar.
Handlingen är enkel – genetiska experiment förvandlar får till djurvärldens motsvarighet till zombies och däri ligger filmens enda behållning. “Black Sheep” är i stort sett en enda lång köttfest som för vegetarianer vore lika kul att se som att krama en ebolasjuk. Det finns inget annat positivt att nämna.

En neanderthalare kunde lika gärna ha skrivit manuset; ett hafsverk fyllt med övertydlighet, tillgjorda dialoger och värdelösa skämt. Skådespelarna, de flesta långfilmsdebutanter från teaterscenen eller nyutexaminerade elever utan erfarenhet, motsvarar manusets kvalitet och känns som hämtade ur en barnfilm. Utöver detta kan nämnas ett uselt slut, taskigt kameraarbete i scener där huvudpersonerna jagas och en inledning som för tankarna till tv-serier som “Hem till gården”.

Filmens enda behållning är precis vad man kan förvänta sig: en orgie i köttslamsor, berg av blodigt slaktavfall, halvt (av får) uppätna människor, blod, tarmar och söndertuggade organ, allt signerat Weta Workshops, känd för specialeffekterna i Peter Jacksons svulstiga trilogi om Härskarringen men även hans tidigare kultfilm “Braindead”. Det här är verkligen inte filmen du vill bjuda din vegan-flickvän på. Effekterna är till skillnad från resten av filmen äckligt välgjorda, och tack och lov för det. Många av dockorna ser dessvärre ut som just dockor, men överlag är effekterna mer än godkända.

“Black Sheep” är långt ifrån den skräckkomedi den presenteras som. Skräcken uteblir, liksom humorn, men effekterna finns där och räddar den hjälpligt från kalkon-status. Blodigt? Ja. Svettigt? Nej. Tårar? Ja. Dina.