Blandband #307

Det finns filmer som träffar en vid precis rätt tidpunkt i livet. Filmer som blir en spegel för dina tankar, relationer, känslor. För ditt liv. Andreas Öhmans novellfilm Blandband #307 är just en sådan film. På trettio täta minuter berättar han en historia om två människor, om kärleken till musiken och varandra.
Det ligger en stuga i skogen. Utanför husets väggar rusar ett anonymt 2000-tal förbi, men där inne står det stilla. Inredningen, musiken, veckotidningarna, tapeterna och blandbanden är ett behagligt koncentrat av retrodoftande kulturyttringar mellan efterkrigstiden och ett sent åttiotal. I denna stuga, fullständigt dränkt i Jeunetesque ljussättning, flyr Johanna och Jonas verkligheten tillsammans. Till tonerna från en samlad nordisk independentscen sätter de ihop blandband åt människor i bygden. För att göra dem glada och, kanske, för att göra sig själva lite gladare. Blandbanden, och hela retroestetiken kring dem, berättar inte bara om sig själva utan också det tillstånd och den mentalitet som uppstår hos karaktärerna kring dem.

Förhållandet mellan Johanna och Jonas är av en art som sällan skildras i film, ett förhållande som visar en vänskap som är så stark att den inte vågar bli kärlek. Filmens berättelse skjuts successivt åt sidan när filmen kryper närmare sina karaktärer och betraktelsen av deras relation. Men Johanna får cancer, filmen ändrar ton, och går från lycka till sorg i en kvick vändning.

Det görs inte på något sätt sensationslystet, bara ömt och försiktigt. Och medan filmen rasar mot sitt slut grips jag inte bara av handlingen i sig, utan också av hur lätt jag skulle kunna applicera den på mig själv. När Amandine spelar sin For all the marbles i slutscenen upplever jag en sorg som slår rötter i mig personligen på ett sätt som få filmer klarar av. Men jag kan inte gråta. Det är för vackert.

(Blandband #307 visas under Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö den 16/3 på biograf Victoria)