Blood Diamond

“Blood Diamond” får diamanthandlare att darra. Duken skulle dras bort och hemligheterna skulle blottas. Trodde jag. “Blood Diamond” handlar dock mer om action och snygga kameraåkningar än den ekonomiska styrka som ligger bakom den afrikanska diamantindustrin.
Vi placeras i ett krigshärjat Sierra Leone där vi möter Danny Archer, en sydafrikansk diamantsmugglare och fiskaren Solomon Vandy. Under en fängelsevistelse får Archer reda på att Solomon – som har tagits från sin familj och tvingas hjälpa upprorsmän att leta diamanter – har hittat och gömt en ovanligt stor diamant. Med sina egna liv som insatts ger de sig tillsammans med Maddy Bowen, en amerikansk journalist, iväg på en resa som kan rädda Solomons familj och ge Archer den andra chans han trodde han aldrig skulle få.

Varhelst en värdefull naturtillgång upptäcks i Afrika har det inneburit problem för lokalbefolkningen. Elfenben, guld, gummi och olja är bara några föregångare. Från och med 1998 kunde diamanter läggas till samma skara. En blodsdiamant, som filmen refererar till, är en benämning på en sten som finansierar väpnade konflikter och som oftast smugglats ut från sådana områden. I Sierra Leone finansierades dödandet och det elva år långa inbördeskriget bland annat av dessa ädelstenar.

“Blood Diamond” kan ses ur två perspektiv. Det är å ena sidan en viktig film som sätter en aktuell konflikt i fokus. Men det är likväl en actionthriller som liknar allehanda Pierce Brosnan-filmer som brukade gå direkt till dvd. Regissören Edward Zwick har haft problem att bestämma sig vilken väg han ska gå. Han har valt att varken fokusera på action eller politik, och blandar politiska budskap med hissnande vyer över afrikanska dalar. Budskap och målsättning med filmen är ofokuserat, vilket bara fördärvar innebörden filmen kunde ha haft på diamanthandeln.

Idén bakom “Blood Diamond” är god, och när Zwick presenterar fakta böjer han sig inte för att vara ärlig. USA står för 2/3 av världens diamanthandel, men blundar samtidigt för hur diamanterna kommer in landet. Men Zwick försöker samtidigt visa att handeln som inte finansierar vapen är livsviktig för de afrikanska länderna. Sierra Leone är fortfarande ett av de fattigaste länderna på jorden. Medellivslängden på 46 år har inte förlängts bara för att inbördeskriget är över.

Vareviga gång jag ser en film med Leonardo DiCaprio i en av huvudrollerna förväntar jag mig att ha ska vara dålig. Han överraskar mig alltid. Den här gången har han lagt på sig en sydafrikansk engelska, och lyckas hålla en relativt jämn nivå genom hela filmen. Vid sina sidor har han en lysande Djimon Hounsou och en Jennifer Connelly som åkt till Afrika för att lägga på sig en solbränna och göra sitt jobb – varken mer eller mindre. Även om Connelly är duktig på sitt jobb lyckas hon aldrig övertyga oss om att hon verkligen är en journalist.

Övertygande är någonting som hela filmen faller på. “Blood Diamond” lyckas inte vara lika politiskt omskakande som den säger sig vara. Hade Zwick avslutat sin film snabbare, och inte låtit oss gäspa både en och två gånger, och fokuserat på de han verkligen ville få fram – då hade “Blood Diamond” varit en av årets viktigaste filmer. Nu är den inte mer än vilken actionfilm som helst.