Bluffen

Efter succéer som “Ciderhusreglerna”, “Chocolat” och “Sjöfartsnytt” har vår svenske Lasse Hallström hamnat något i skymundan i USA. Varken “En dag i livet”, “Casanova” eller den nu i Sverige bioaktuella “Bluffen” spelade in några större summor på biograferna. Den senare av dessa är ändå i allra högsta grad en sevärd film, inte minst på grund av Alfred Molina och den stundtals helt bisarra historien.
Har man sett “The Aviator”, vilken jag rekommenderar att man ser innan man ser “Bluffen” (inte minst för att det är en riktigt bra film), vet man att mångsysslaren Howard Hughes inte var fullt frisk. Hughes – pilot, ingenjör, regissör, producent, hotellägare och en av världens rikaste människor – levde närmast som en eremit mot slutet av sitt liv, plågad av sinnessjuka och bacillskräck. Hans tillbakadragna liv gjorde honom till ett eftertraktat men svårfångat byte för pressen.

Detta utnyttjade författaren Clifford Irving, i filmen spelad av Richard Gere, när han 1970 hävdade att han fått Hughes tillstånd att skriva hans biografi. “Bluffen” följer Irving fram till det oundvikliga avslöjandet att boken var en stor bluff.

Utan att på något sätt vara mästerlig, lyckas “Bluffen” med det mesta – den underhåller, skådespelarna är utmärkta och historien är intressant. Den första timmen är närmast en lättsam fars, fylld med lustigheter och ett par höjdarscener när material till boken ska insamlas – till stor del tack vare det fina samarbetet mellan Gere och Molina. Tyvärr tappar filmen både fokus, fart och fläkt mot mitten, för att sedan mot slutet aldrig riktigt nå upp till inledningens nivå.

“Bluffen” är långt ifrån Hallströms bästa film, men inte heller den sämsta. Att den har oförtjänt floppat i Staterna borde inte avskräcka från att se den. Tvärtom borde vi här på regissörens hemmaplan bidra med ytterligare ett par slantar så att Hallström kan fortsätta göra film. Det är både han och filmen värd.