Bondgården

Det är svårt att sticka ut i dagens animationsdjungel. De animerade filmerna kommer som på löpande band, och allt som oftast handlar de om mer eller mindre samma saker. För de som fortfarande inte tröttnat på animerade djur är “Bondgården” en pärla. De andra bör undvika all animerad film i ett tag framöver.
När ljuset släcks i boningshuset blir det fest i ladan intill en lite bondgård. Djuren på gården reser sig på två ben, börjar snacka, kollar på TV och driver med varandra. Kossan Otis är hjärnan bakom de flesta upptågen och hans humoristiska ådra stimuleras ytterligare när den snygga kossan Daisy gör entré på gården (ni läste rätt, två kor – till och med Felecity Huffman i “Transamerica” skulle bli förvirrad.). Men en dag dör Otis far Ben, ledaren som vigt sitt liv åt att vakta stängslet runt gården och utan en ansvarstagande ledare tar det inte lång tid förens prärievargar smyger tätt kring knutarna.

“Bondgården” är en lysande film. Sarkasmen haglar och det är underbart att se djur, likt människor, stå och göra narr av varandra. Den torra och någorlunda vuxna humorn varvas med musikaliska nummer som skulle kunnat bli klassiker. Men icke. Vad som börjar lysande mynnar ut i en poänglös animerad film i mängden. Det tycks inte som filmen driver åt ett bestämt håll, utan den driver runt lite löst och gör några avstickare som egentligen inte tillför någonting.

Idag kan vi i regel vänta oss snygga animationer i de animerade filmer som når biograferna. Men inte ens där lyckas “Bongården”. Men här liknar djuren med plastiga dockor än riktiga djur. Men, “Bongården” är inte slöseri med tid för det, det är relativt underhållande, men likväl alldeles för likt allt vi sett tidigare. Jag undrar vad George Orwell hade sagt.