Breach

“Breach” är Chris Coopers show. Den magnifika karaktärsskådespelaren stjäl varenda scen i rollen som FBI:s största förrädare någonsin, i Billy Rays verklighetsbaserade politiska thriller.
Den unge FBI-agenten Eric O’Neill får i hemligt uppdrag att spionera på 56-årige Robert Hanssen, som misstänks för bedrägeri för att ha satt nationens säkerhet på spel. O’Neills fru får inget veta om makens riskfyllda spioneri, samtidigt som Eric låter sig hänföras Hanssens manipulativa tal och börjar tvivla på om mannen verkligen är skyldig till de hemska anklagelserna, att ha sålt hemligstämplad information till Sovjet.

“Breach” är ett lågmält, karaktärsdrivet spiondrama som långsamt kröp in under skinnet på mig. Här används inga krystade twister eller explosiva actionscener för att skapa dramatik, utan spänning byggs upp genom huvudpersonernas interna, psykologiska maktspel. Precis som i “The Departed” handlar berättelsen om dubbelspel och lojalitet som sätts på prov. Cooper lyckas få både Eric, och mig som tittare, att känna viss sympati för hans falska agent till en början, med sitt trovärdiga agerande. Hanssen är en motsägelsefull, intressant person. Samtidigt som han är en religiös, katolsk familjefader, med till synes konservativa åsikter om kvinnors klädsel, har han hemliga perversa böjelser. Flickidolen Ryan Phillippe är kompetent som Eric, agenten som slits mellan plikt och samvete.

Att göra en film baserad på en sann berättelse har även sina nackdelar som är svåra att bortse från. Även om jag nu inte förväntar mig en smart vändning i slutet så är berättelsen ytterst förutsägbar, då alltför mycket avslöjas redan tidigt vilket förtar en stor del av spänningen. En del inslag känns som man har sett flera gånger innan, exempelvis hur Erics relation med hustrun prioriteras i andra hand, hur hon börjar bli alltmer otålig över makens sena hemkomster och märkliga agerande. Men dessa brister kompenseras av filmens trovärdighet och inte minst av Chris Coopers strålande skådespel.