Breakfast on Pluto

Neil Jordan gillar att göra filmer om annorlunda människor och starka karaktärer. Detta i koppling till hans älskade hemland Irland. Senast han gav sig an en liknande historia som i Breakfast On Pluto var i den stundtals mästerliga The Crying game. Där som här kretsar handlingen kring själsstarka personer, sexualitet och såklart om Irland. Här står den unge transvestiten och fosterbarnet Patrick (Patricia) “Kitten” Braden, eminent spelad av Cillian Murphy i centrum. Vi får följa hans unga år som en liten dagbok och hans flyktfärd från en Irländsk småstad i en jakt på sin mor där han till slut hamnar i stora London. Vägen kantas av människor, små äventyr, kärlek och komik.
Jordan är inte ihågkommen för någon speciell estetik, han har heller inga större dramaturgiska knep för att föra sin handling vidare. Mer än ofta förlitar han sig helt till karaktärsstudier och skådespeleriet. Han lyckas ofta få fram det där lilla extra ur skådespelarna som gör att man som regissör i mångt om mycket kan låta agerandet axla filmen. Här agerar Cillian Murphy utan några större skyddsnät. Han byter väldigt ofta motspelare men faller aldrig ur karaktär. Hans väl utarbetade feminina rörelser känns aldrig överdrivna eller för den delen falska. Dock är han i några scener lite för överlägsen i sitt agerande. När han som skådespelare har en sådant storskaligt rörelseschema kan det bli svårt för en motspelare att mäta sig med den rolltolkningen. Handlingen lider ibland av att sådan fokus är på hans personliga utveckling. Scenariot kan liknas vid Scorseses The Aviator där Leonardo DiCaprio tycker jag helt enkelt är för mycket med i bild. Här uppstår likartad problematik.

Bland birollerna lyser ändå Liam Neeson som klarats. Han gör en gedigen insats som den trygge Father Bernard. Han fungerar som ett snöre för att knyta ihop säcken då han dyker upp i början och slutet (tillsammans med ett par talande fåglar!).

Komiken i Breakfast on pluto består ganska konsekvent av att den lågmälda “Kitten” (som han vill kalla sig själv) är väldigt positiv gentemot den i övrigt hårda och tuffen världen omkring honom, samt att han är allmänt feminin i koppling till de flesta robusta män han möter på sina småskaliga äventyr. Det är mestadels småkul men några gapskratt infinner sig dock inte, filmen lägger sig inte, och vill nog inte lägga sig, på den nivån. En riktigt, nästan omedveten, kul scen är dock när “Kitten” väldigt hastigt fått ett jobb som mysig mullvadsmaskot och hans kompanjon börjar bråka med sin chef iförd maskotdräkt.

Något jag satt och smått störde mig på filmen igenom var hela idéen med att bena ut filmen som en dagbok genom att inför varje ny viktig scen lägga in en text där “Kitten” Bradens tankar förklaras i kapitelform. Känns som ett meningslöst uppslag för att få en mer personlig prägel på filmen, tillför inte ett jota. Det påverkar dock inte helhetsintrycket av filmen. Breakfast on pluto är en fin liten film som Jordan ger oss. Dock inte i klass med The Crying game, men så har den varken Forest Whitaker eller en slutscen som etsar sig fast i ditt minne för en lång tid framöver…