Breaking and Entering

Efter flera anpassningar på högklassiga litterära verk (“Den Engelska Patienten”, “The Talented Mr. Ripley” och senast “Cold Mountain”) tar manusförfattaren och regissören Anthony Minghella sig själv friheten att skriva originalmanus, hans första sedan regidebuten för femton år sedan.
Minghella målar upp ett par av besvärliga förhållanden, det ena mellan en landskapsarkitekt och hans flickvän, och det andra mellan samme man och en bosnisk flyktning. Förhållandena mynnar ut i historier om egoism, lögner, bedragande, misstro och destruktiv passion. Som bäst känns det som den typ av sofistikerad film och karaktärsstudie som fransmännen så ofta mäktar med. Karaktärsstudier som denna tillhör ovanligheterna inom engelsktalande film, och även om försöket är intressant är “Breaking and Entering” inte mer än en fin fasad.

Jude Law spelar den välbärgade arkitekten vars företag försöker göra någonting vettigt av det slummiga Kings Cross i norra London. Samtidigt blir hans kontor ett enkelt byte för lokala småtjuvar, däribland en bosnisk tonåring, som med en enastående teknik lyckas fly när Law upptäcker honom. Tredje gången pojken smyger in på kontoret är arkitekten emellertid på sin vakt. Law följer honom hem och träffar hans mamma, en sömmerska porträtterad av Juliette Binoche. De inleder en förhållande byggd på hemligheter och kompromisser.

“Breaking and Entering” faller på dess kompromisser. Karaktärerna beter sig inte som du och jag, och efter alla fina och manipulerande vändningar blir det tydligt att Minghella skrivit in sig själv och sina karaktärer i ett hörn – som han sedan tvingas kompromissa sig ur. Karaktärerna drivs framåt av deras egna liv (och inga andras), och att försöka involvera andra personer finns inte på kartan. Law vill inte fördärva sin karriär och livsstil på grund av förhållandet med Binoche, som å sin sida gör allt hon kan för att skydda sin son från olycka och kriminalitet. Men när karaktärerna desperat försöker finns sin egen lycka skadar de sig själva. Minghella vågar inte visa den bittra sanningen fullt ut.

När slutet närmar sig har Minghella inget annat än en osympatisk hjälte och en bunt av trådar som behöver knytas samman. Han städar upp röran har framkallat, och ju renare det blir, ju fulare blir det.