Brokeback Mountain

14 miljoner dollar. Fem biografer. En vecka. “Brokeback Mountain” öppnade på fem biografer i USA. Det tog en vecka att spela in filmens budget, 14 miljoner dollar. Vad som gör “Brokeback Mountain” så bra, är just simpelheten. Tacka budgeten för det.
“Brokeback Mountain” är historien om två unga rancharbetare, Ennis del Mar och Jack Twist. De möts sommaren 1961, då de tillsammans anställs för att valla och vakta fåren i den stora dalen. Ennis säger inte mycket, är skygg och har en tillbakalutad stil. Jack är tvärtom, pratglad, öppen och håller inte inne sina klagomål mot arbetsgivaren. Vad båda aldrig trodde skulle ske sker – Ennis och Jack blir förälskade i varandra – och måste börja tacklas med fördomar och familjeliv.

När du till och med lägger märke till hur perfekta molnen är på himmelen är det någonting som är rätt. När man sedan lutar sig tillbaka, njuter och ler åt tusentals får som vandrar upp på ett berg – är mycket rätt. Ang Lee har målat en vacker tavla, av vad som kan komma att bli en av vår tids mest omdiskuterade filmer. Penseldragen är utdragna och har en speciell färg som ger tavlan ett ytterligare djup. “Brokeback Mountain” är bara en historia. Vad som finns bakom historien, och mellan raderna på den, är upp till oss att bedöma, finna och diskutera. De långa penseldragen har dock en tendens att bli alldeles för långa och intetsägande. Trots detta är det de långa, och ofta intetsägande scenerna som är de bästa.

“Brokeback Mountain” tacklas med ett av vår tids mest omdiskuterade ämnen, homosexualitet. Frågan som är lätt att ställa sig är: var går gränsen mellan kärlek för en vän, och homosexualitet? Ang Lee, eller de utmärkta skådespelarna Heath Ledger och Jake Gyllenhaal tar aldrig parti. Det handlar aldrig om vad som är rätt eller fel. Lyckligtvis blandas aldrig kyrkan eller andra religiösa samfund in, vilket ger åskådaren chansen att själv ha sin åsikt. Trots att ämnet är tungt, är det behandlat med ett lättsam ton: inte komisk, men inte heller alltför djup och svårsmält. Historien är enkel: A och B blir kära, och måste hålla kärleken hemlig med respekt för sina fruar och söner. Den ständiga frågan är, hur länge kan de hålla det hemligt?

De känslomässigt tunga scenerna avlöser varandra, och det är dessa som gör filmen bra. Musiken, skådespelarna och framförallt ämnet är ständigt valda med enastående precision, och är hänsynslöst känslosamma. Homosexualiteten är självklart huvudtemat, vilket å sin sida kan få alltför mycket uppmärksamhet vid vissa tillfällen. Varför måla upp huvudkaraktärerna som de homosexuella, istället för personer som alla andra? Historien är alldeles för tunn för att hålla i två timmar och femton minuter, vilket skapar en halvtimme av scener som knappast säger speciellt mycket om karaktärernas ordinära liv och längtan efter varandra. Ang Lee målar vackert – men ack för långsamt och utdraget.